(28/2-20) Idag var det dags att ta mig tillbaka till Bogotá. Det fanns inga andra bra alternativ att ta sig norrut till Santa Marta, ironiskt nog. Jag hade kunnat ta mig till Bucaramanga via en omväg men det hade tagit längre tid än att åka tillbaka till Bogotá och flyga därifrån. Valet stod alltså mellan att flyga till Santa Marta från Bogotá eller Bucaramanga.
När jag åkte till Villa de Leyva från Bogotá för lite mer än en vecka sedan blev jag kompis med en kvinna som heter Carmen som kommer från Bogotá. Vi träffades på bussen till Villa de Leyva. Hon visar sig vara en pensionerad lärare. Hon undervisade i bland annat engelska. Min näst intill obefintliga spanska gör att jag har det svårt att konversera med folk i Sydamerika. När jag plötsligt träffar en person som behärskar engelska är det så enkelt att vänskap uppstår. Man kan ju tänka sig vilken lyx det skulle vara att kunna prata spanska här. Hur som helst så tyckte Carmen att jag kunde bo hos henne när jag nu oplanerat redan skulle tillbaka till Bogotá. Hon har hus i den sydvästra delen av Bogotá där hon bor med sina tre barn. Jag nappade direkt. Det som är särskilt intressant är att få se en stadsdel i Bogotá turister mycket sällan sätter sin fot i.
Efter sju och en halv timme på bussen tillhörande bolaget Copetran nådde jag Terminal Salitre i Bogotá där Carmen väntade på mig. När jag fått ut mitt bagage från bussen gick vi direkt och åt på en restaurang tillhörande terminalen. Sedan tog vi taxi till hennes hus och där fick jag träffa alla tre barnen. Jag hade bara träffat två av dom tidigare (på bussen från Bogotá till Villa de Leyva). Det blev ganska tidigt till sängs efter middag med familjen ute på restaurang. Jag var väldigt trött efter dagens resa. Det var svårt att vara social ikväll även om jag gjorde mitt bästa.
Tre bilder tagna ut mot gatan genom fönstret från Carmens lägenhet. Minst sagt ett tuffare område än jag bodde i sist jag var i Bogotá. På gatan nedanför huset syns fortfarande spår av julen 2019.