(26/1-24) En ny fin dag. Efter en kortare promenad på förmiddagen i utkanten av Ataco var det bara en sak på schemat kvar att göra här i byn innan avresa till nästa destination. Ett besök på El Carmen Estate för att få en inblick över hur kaffebönorna processas från att de anländer från plantagen till dess att de antingen är färdiga för att rostas (inhemsk konsumtion) eller exporteras.
Kaffebönor ämnade för export rostas inte. Det skulle innebära en annan paketering samt sämre hållbarhet än att exportera bönorna orostade och istället låta köparen rosta efter behov och smak och tycke. De flesta länder har olika preferenser avseende smak. Gården tar emot fyra olika sorters kaffebönor som alla är sprungna ur Arabica. Processen förklarades riktigt bra och alla stegen redogjordes för i detalj och dessutom på flytande engelska. En intressant detalj är att de bönor som är av sämre kvalitet användes till pulverkaffe (Nescafe med flera). Det tyckte vi i publiken var kul. Jag hade en enorm tur som fick hänga med på den här turen då jag dök upp runt 10.30 och den startade 11.00 och var förbokad av amerikanerna. Av flera guider så har gården bara en som kan engelska. 5 USD kostade det vilket jag tyckte var väldigt mycket värde för pengarna.
Killen som höll i den guidade turen är född och uppvuxen här i Concepción de Ataco. När vi var färdiga och satt och drack det underbara kaffet kunde jag inte låta bli att fråga om säkerheten i landet idag jämfört med tidigare. Han berättade då en lång historia om sitt liv som var fascinerande. Släktingar som inte kunnat hälsa på varann på grund laglösheten och våldet trots att man bott i byar endast några mil ifrån varann. I städerna kunde ett kvarter fel betyda döden. Samt också förstås en felaktig tatuering. Han var oerhört tacksam för Bukele och skulle rösta på honom igen den 4 februari.
Nio bilder från Concepción de Ataco och resten från El Carmen Estate.
Det jag tycker är riktigt skönt med El Salvador är att det aldrig är något tjat om att man ska köpa saker. Varken ute på byn eller efter en sån här guidad tur där avslutet sker i souvenirshop.
(25/1-24) En mycket lugn och trevlig dag här uppe i bergen i El Salvador. Klimatet är fantastiskt och folk är otroligt trevliga. Trots att de här byarna längs Ruta de Las Flores är relativt kända inom turistindustrin ser man inte många utlänningar här. Jag har inte sett en enda gringo på två dagar. Det verkar vara en hel del nationell turism här. Jag gissar att dom flesta är välbärgade från San Salvador.
Det blev besök till både Juayua och Apaneca idag. Jag åkte till Juayua först och sedan stannade jag i Apaneca på tillbakavägen. Båda byarna var väldigt trevliga och mysiga men jag hade i ärlighetens namn förväntat mig mer. Det var inte alls så färgglatt och vackert som utfärdas i diverse forum på nätet och guideböcker om dessa två platser. Det riktigt fina var naturen mellan dessa byar. Utsikten från fönstren på chicken bussarna. Ett antal utsiktsplatser passeras och det hade varit trevligt med ett eget fordon så stopp kunde ha gjorts.
19 bilder från Juayua, 28 bilder från Apaneca, och en bild från Concepción de Ataco (sista bilden).
Jag är väldigt nöjd med dagen och natten till idag sov jag som bäst på hela resan. Det är helt tyst här från runt 20-tiden till 6-tiden på morgonen.
(24/1-24) Det var dags att lämna Santa Ana efter gårdagens fina trek till toppen av vulkan Santa Ana. Santa Ana har varit en rätt så trevlig introduktion till El Salvador. Hotellet inte lika trevligt. Ibland går man på nitlotter, men det är relativt sällan. Jag har fortfarande svårt att få ihop de fina recensionerna med verkligheten. Det var ett ok rum att bo i men extremt lyhört. Det i kombination med att bråket vid incheckningen gjorde att hela vistelsen inte blev bra. En sak som var bra med hotellet var läget.
Idag gick jag upp runt 8-tiden för att äta frukost och sedan ta mig till fots till en annan busstation än den jag använde mig av för bussen till vulkan Santa Ana. Det var något längre att gå och denna gång hade jag full packning. Drygt två kilometer. Jag funderade på att testa att boka en Uber först vilket skall fungera i Santa Ana, men det blev en bra start på dagen med promenaden. Min packning är ännu mer slimmad sedan några resor tillbaka. Har gått ner på stora ryggsäcken från 65 liter till 45 liter. En stor fördel med det är att det inte går att packa något onödigt. Det som tar mer plats än allting annat är skor.
Det visade sig vid ankomst till busstationen att det inte gick någon direktbuss till Concepción de Ataco förrän om en timme. Bestämde mig rätt snabbt för att ta en buss till Ahuachapán och där byta buss för vidare transport till Concepción de Ataco. Ahuachapán är den västligaste orten i det som kallas Ruta de Las Flores. De flesta som besöker Ruta de Las Flores bor oftast i Concepción de Ataco, Apaneca eller Juayua.
Det här var första gången denna resa jag exponerade mig med full packning på lokalbussar, dessutom chicken buses. Som ensam utlänning kändes det lite nervöst men det lade sig rätt snabbt när jag insåg hur vänlig stämningen var på bussarna. Jag visste att jag skulle få problem med utrymme för stora ryggsäcken. Jag löste det på den första bussen, som var den betydligt längre sträckan, genom att betala för två personer. Ryggsäcken fick alltså ett eget säte. En del som kom på bussen längs vägen när alla sittplatser var upptagna sneglade på platsen med min ryggsäck och de som undrade fick säkert förklarat för sig av konduktören att jag hade betalat dubbelt. Efter lite mindre än två timmar var jag framme i Concepción de Ataco. Bussbytet i Ahuachapán gick otroligt smidigt. En bit in på turen hoppade fyra militärer på. Jag trodde att det skulle bli som det brukar att dom skulle anta en kall attityd gentemot mig. Det blev precis tvärtom. Dom försökte med knagglig engelska att ta reda på mer om mig och tog till och med selfies med mig! Riktigt trygg och trevlig upplevelse. Trots att jag betalade för två passagerare på en av bussarna slutade notan totalt för resan mellan Santa Ana och Concepción de Ataco på 3 USD! Det visade sig att hotellet jag bokat låg längst inne i byn sett från huvudvägen. Sträckan att gå var strax under en kilometer. Det visade att jag denna gång hade bokat ett riktigt trevligt hotell. Ett skinande rent rum och helt fritt från trafik utanför. Massor med konst och en fantastisk trädgård i anslutning till rummet. Det kommer att bli en dröm att sova här.
Eftermiddagen spenderades på att strosa runt på byn samt gå upp till utsiktsplatsen, Mirador de La Cruz, med utsikt över byn. Jag hittade trevliga restauranger och åt tre gånger innan det blev sängdags. Först en kycklingrätt med bakad potatis, sedan pupusas (El Salvadors nationalrätt) för första gången och sist men inte minst tacos. Jag drack Jamaica till två av måltiderna. Gillar den drycken skarpt alltsedan jag stötte på den första gången i Mexiko för två år sedan.
Alla bilder ovan utom de tre första togs i mysiga, fridfulla och vackra Concepción de Ataco.