(29/4-26) Ikväll är det inte lätt att använda tangentbordet på min bärbara dator för att skriva detta. Jag tog en tuk-tuk till Palawan Medical Plaza där jag var igår och röntgade mig. Jag blev informerad att jag kunde gå dit på drop-in för att träffa en av fyra ortopeder som jobbar där från klockan 10.00. Jag kom dit vid 09.45 och tjejen i receptionen sa att den första läkaren inte skulle komma in förrän vid 11-tiden. När klockan blev 11 ändrades det till 12-tiden. Jag började bli otålig och började titta i telefonen efter andra alternativ i staden. Till slut bestämde jag mig för att vänta kvar. 11.50 dök en av läkarna upp och jag blev nästan genast kallad in på hans rum. Det visade sig vara en mycket trevlig man som ville höra vad jag råkat ut för. Det gick relativt snabbt för mig att beskriva händelseförloppet från lördagskvällen i Port Barton. Efter det passade jag på att berätta att jag är mitt uppe i en väldigt lång resa och att jag hemskt gärna ville fortsätta resan. Härnäst räckte jag över röntgenbilderna från igår. Han tittade lite snabbt på dem och sa att man skulle kunna göra en operation med någon sorts metallföremål inopererat i handen. Alternativt att gipsa handen. När han såg min förvånade uppsyn tillade han att han hade lyssnat på mina planer framåt och därför tänkte ta hänsyn till det. Jag blev lite orolig att det skulle bli någon dålig konsekvens av att jag inte gör en operation och framförde den tanken till honom. Då skrattade han och sa att det räcker med en skena med utseendet på frakturen. Någon sorts skena som man fäster med bandage. Jag frågade då om det gick att få en som kan ta av och sätta på vid behov, men det visade sig inte vara något han hade tänkt, utan en skena som sitter på i tre veckor. Jag hade inte förstått om han skulle utföra den här proceduren eller om jag skulle skickas vidare. Det visade sig att han skulle fixa det här direkt på plats! Jag började med att ta bort plåstren jag hade tejpat ihop lillfingret och ringfingret med samtidigt som han började rota bland material att använda. Ganska snabbt hittade han en skena som han ville testa. Den visade sig passa perfekt. Innan den skulle sättas fast med kardborrband och sedan bandage berättade han att han försöka utöva tryck på benet i handen med frakturen. Det kändes inte kul att höra då det bara skrek smärta om dom orden. Han skrattade igen och sa att det inte skulle vara så farligt när jag framförde min rädsla för den proceduren. Han hade rätt. Det var inte alls så farligt. Frågan är om det blev något bättre av det. Jag gissar på att jag aldrig kommer att få veta det. Applicering av skenan och bandage gick relativt snabbt, gissningsvis tio minuter. Det kändes bra direkt när det var klart. Han upprepade att jag skulle ha det här på tre veckor och i och med att det inte är gips så kommer fördelen med att jag kan ta bort skenan själv.

Jag tog en tuk-tuk tillbaka till hotellet efter att ha fått ett fit to fly-intyg, ett mediciniskt intyg samt kvitto på de 6000 pesos jag betalat för kalaset.

Under eftermiddag kväll började hela förbandet att kännas för tajt och ringfingret svullnade upp. Jag började tvivla på om det var för hårt lindat. Jag lättade bandaget lite försiktigt några varv i en förhoppning att det skulle kännas lite bättre men det blev ingen större skillnad. Jag vågade inte öppna för mycket med risk att förstöra fixeringen av skenan. Efter att ha tagit en promenad efter en sen middag så kändes både fingrarna och övriga handen lite bättre. Det kommer att bli lite läskigt att gå och lägga sig ikväll men jag måste försöka lita på att cirkulationen till fingrarna fungerar utan att jag får några följdskador. Jag känner inga domningar ï fingrarna samt så skiftare naglarna om till rosa från vit på bara någon sekund på alla fyra fria fingrar. Det får duga som försäkran att natten ska gå bra.

(28/4-26) Resa till Puerto Princesa idag. Minibuss från Port Barton vid 10-tiden och ankomst till Puerto Princesa vid 13-tiden. Jag blev avlämnad sist av alla på mitt hotell efter endast två stopp innan, ett på flygplatsen och ett vid ett närliggande hotell där ett äldre par klev av. Bra service och endast 600 peso för biljetten. Jag hade bokat samma hotell igen då jag trivdes bra med det sist jag var här.

Efter incheckning fick jag bråttom att äta lunch för att hinna leta reda på ett ställe att röntga min trasiga hand. Efter två misslyckade försök hittade jag till slut en klinik där man utförde röntgen. Jag kom in nästan direkt och det kostade 550 pesos. Först fick jag inte komma in på röntgen då det behövdes att jag hade med mig ett läkarutlåtande. Damen var väldigt dålig på att förklara men till slut så fick jag henne att visa mig till läkaren som bara satt några meter därifrån. Ingen kö dit och bara ett kort samtal och en titt på handen och det var helt gratis. Efter att jag hade röntgat mig tog det ungefär en halvtimme innan resultatet kom. Jag fick röntgenbild på handen tagen i två vinklar. Damen pekade på den ena. ”Fracture”. Jag kände bara att jag blev lite illamående när hon sa att jag måste till en orthopedic surgeon. Ortopeden fanns bara ett par hundra meter bort så jag gick dit. När jag kom fram så visade det sig att han hade gått hem för dagen. Det får bli ett besök imorgon förmiddag istället vilket inte är någon fara då jag inte har något akut. Röntgen visade en spricka i 5:e mellanhandsbenet (benet som går till lillfingret). Röntgenavdelningens utlånade: ”There is an incomplete minimally displaced fracture at the fifth metacarpal. The visualized cortical contours and imaged joint spaces are preserved. No lytic or sclerotic lesions were noted. The visualized soft tissues are unremarkable. Jag ser frakturen tydligt på röntgenbilden och jag hoppas verkligen inte att jag behöver gipsa eller ännu värre operera för att ställa något tillrätta. En operation här på Filippinerna känns väldigt jobbigt just nu. Det jag tror är mycket viktigt är att jag fixerar fingret som jag gjort hela tiden, det vill säga tejpa ihop lillfingret och ringfingret. Det känns mycket bättre tejpat och det lär ju minska risken för att frakturen förvärras.

Jag får se hur det här utvecklas. Blir det för komplicerat kanske det är bäst att avbryta den här resan och åka hem till Sverige. Det skulle verkligen vara tråkigt och kännas som ett stort nederlag.