(25/5-26) Idag har det varit sista heldagen i Bangkok för den här gången. När jag lämnar staden imorgon förmiddag har jag varit här en vecka. Trots att jag inte gör så mycket på dagarna har denna vecka gått väldigt fort. Jag mår allmänt lite bättre idag än för några dagar sedan. Jag gör mina promenader på förmiddagen i Benjakitti Park. Parken ligger bara några hundra meter från mitt hotell och det är relativt lite folk där vilket jag tycker är lite märkligt. Parken är riktigt fin. Att röra sig för mycket på stan och riskera att ramla eller slå i folk med min hand känns väldigt onödigt just nu. I Thailand består vardagen mest av att äta gott och bara njuta av tillvaron. Sista dagarna har jag också börjat våga gå på lite mer kryddstark och även fetare mat. Magen har också blivit bättre. Lillfingret är nästan helt stelt. Det gör väldigt ont när jag försöker böja det. Från frakturen kommer ingen smärta alls. Det känns som en rätt så lång uppförsbacke att få till det här så att handen fungerar hyfsat igen. I bästa fall kan jag börja belasta handen om en månad till. Att en sådant litet benbrott resulterar i sådana besvärliga följder av hade jag inte en tanke på.

(23/5-26) Igår under förmiddagen fick jag mejl av If som skrev att dom ställt ut en Guarantee Of Payment på Bumrungrad International Hospital. Det togs i så det knakade på det valet kan man säga. Det är förstås mer än så som styr valet av vårdgivare. Avtal gissar styr förmodligen framförallt. Hur som helst är Bumrungrad sjukhus nummer ett i Thailand och även på listan över världens bästa sjukhus. Så något bättre kunde jag inte ha fått. Det kändes spontant lite överdrivet för mitt vårdbehov men inget jag klagar över såklart. Jag kunde gå dit när jag ville under dagen. Då jag kände att jag ville få det här gjort och precis hade ätit lunch tog jag bara en dusch och sedan gick jag bort till sjukhuset. Pass och dokument med mig från tidigare vårdgivare. Sjukhuset ligger endast 1.4 kilometer från hotellet på Sukhumvit Soi 3.

Redan för flera decennier sedan hörde jag talas om detta fantastiska sjukhus under mina resor till Thailand. Framförallt minns jag historierna om oljeshejker från mellanöstern som åkte ända till Bangkok för vård på Bumrungrad! Det om något säger lite om mina förväntningar när jag kliver in i entrén på sjukhuset. Det skulle visa sig att alla förväntningar skulle infrias. Alltifrån hur fint sjukhuset är på insidan till det rakt igenom proffsiga bemötandet av alla inblandade i vården får fem stjärnor av fem möjliga.

Jag fick direkt hjälp av person efter att ha förklarat mitt ärende (fraktur och således ortoped) samt att jag inte hade någon tid bokad. Blev hänvisad till rätt våning för att registrera mig besök samt i samband med det kontrollera att det fanns en utställd GOP. Jag fick fylla i ett registreringsformulär med papper och penna och sedan åka upp till ortopeden på våning tjugo. När jag kommer ut ur hissen på våning tjugo möter en person mig där och visar mig till rätt del av våningsplanet. Framme där möter en annan person upp och tar lite mätvärden. Längd, vikt och blodtryck. Efter det var det bara att sitta ner och vänta på läkaren. Läkaren skulle inte komma förrän om någon timme så jag fick information om en våning med restauranger och caféer om jag inte ville vänta kvar i väntrummet. Jag drog ner till våning tio och tog en kopp te innan jag åkte upp igen. Väntade bara fem minuter och sedan fick jag träffa läkaren som tog av gipset innan ens röntgen gjordes (efter att jag förklarat alla datum från när frakturen inträffade till de två andra datumen för de två olika tidigare vårdgivarna i Puerto Princesa och Manila). Han skrattade till lite åt gipset som hade en rätt stor klump där det tog slut en bit upp på armen. Då var det som jag också tyckte. Den förstörde mer rent praktiskt för mig än att den fanns där för att den gjorde nytta! Efter vi hade pratat en stund till skickade han mig till röntgen vilket bara tog fem minuter och sedan fick jag gå direkt tillbaka till läkaren igen för analys av bilderna tillsammans med honom samt slutklämmen för handen innan jag fick gå ner en våning och signera räkningen som senare gick till mitt försäkringsbolag. Han förklarade att fingret är lite snedställt men att med största säkerhet skulle återfå sin funktion. Vården på Filippinerna gav han godkänt. Särskilt beslutet att inte göra operation, även om en operation fixar all snedställning. Jag fick råd avseende rehab samt att göra ytterligare en uppföljning med ny röntgen om en månad.

Total kostnad för besöket blev 7118 Baht (2036 kr med dagens växelkurs). Innan jag lämnade ortopeden fick jag hjälp av samma person som jag lärt hade känna genom att hon varit med mig under hela besöket och visat mig till de olika rummen att passa in ett skydd för handen. Bara för att kunna ta på vid behov för att visa omgivningen att handen är skadad. Smart.

Det var oerhört skönt igår när jag kom hem från sjukhuset och kunde duscha som vanligt. Första dagen utan gips idag har gått bra men lillfingret går knappt att böja vilket är helt normalt. Handen ömmar lite och är nästan lika svullen som första dagarna efter frakturen (innan skenan sattes på). Nu är det dags att påbörja rehab för handen och den kommer inte att kunna användas på länge än. Jag blev än mer nöjd över mitt beslut att åka till Thailand. Handen är dock bara ett av flera problem. Det som gör mig lite orolig är att både i Manila och igår på Bumrungrad hade blodtryck på 150/100. I Manila brydde jag mig inte så mycket om den enda mätningen men när jag nu får samma värde i Bangkok över tre mätningar med någon timmes mellanrum. Det känns som att jag nog måste kolla upp det här framöver. Min kropp mår inte bra och jag tror det har att göra med att jag mer eller mindre varit sjuk i influensor och efter det magproblem över en period på fem-sex veckor. Jag är idag ännu mer tacksam över beslutet att återvända till Thailand!

Idag blev det en promenad till fina Benjakitti Park via genvägen från soi 8 till soi 10. Det var skönt att få röra på sig lite men jag känner mig riktigt gammal då jag inte kan gå en längre sträcka utan att sätta mig ner och vila då och då.

(21/5-26) Dagarna här i tropikerna ser i stort sett likadana ut varje dag så länge jag har besväret med handen, eller rättare sagt besväret med att ha en gipsad hand. Just nu sitter det fast i att någon på If tycker att jag ska ta bort gipset hemma medan någon annan på If försöker påtala för den personen eller avdelningen att jag inte ska hem till Sverige på ett bra tag och att det behövs göras inom kort. Vi pratar om en kostnad på max ett par tusen svenska kronor. Men varför ska jag stå för det när jag har en giltig reseförsäkring som dessutom är den dyraste If har. Jag kommer att behöva ta ett beslut inom de närmaste dagarna huruvida jag hoppar över If och går och tar hand om borttagningen av gipset själv. Blir det så kommer jag såklart att säga upp försäkringarna jag har med dom helt. Jag har lite tur att huvudförfallodagen är sista juni på försäkringen (försäkringarna). Jag såg mellan fingrarna efter missödet med Guarantee Of Payment till sjukhuset i Merida i Mexiko år 2022 när jag var nära att bli blind på ena ögat. If hade skriftligen sagt att dom ställt ut en Guarantee Of Payment och på den grunden tog jag inte med mig så mycket eller kort för betalning. Den gången räddade jag upp situationen själv då jag hade glömt att lämna ett av mina kort i safetyboxen på hotellrummet och hittade en ATM i sjukhusentrén. Jag hade varit på resa några veckor och hade tagit för vana att bara ta med mig lite kontanter ut på grund av rånrisk och det skulle ju ha fungerat utan problem även för vården på sjukhuset om If hållit sitt ord. Det här orsakade mycket onödig stress och hade jag behövt skumpa två mil till tur och retur mellan sjukhuset och hotellet i taxi hade det kunna förstört ögat ännu mer. Jag väntar just nu på meddelande från If så det är inte kört ännu. Det känns ganska glasklart att jag borde få utnyttja försäkringen för att ta bort gipset! If har bollen i sin hand avseende om dom vill förlora mig som kund för alltid eller inte.

Uppdatering: Nu har jag fått veta av If att anledningen till stoppet av mer vård är att det inte finns dokumenterat i de dokument jag skickat från besöket i Manila vilket jag själv noterade dagen efter. Jag fick det muntligt. Detta är dessutom en vårdgivare dom har skickat mig till. Den första vårdgivaren har skrivit tre veckor i dokumentationen (vilket If inte har läst av rent slarv förmodligen) och vårdgivaren i Manila sa två veckor muntligt utan att dokumentera det skriftligen. Jag påtalade detta och nu säger If att dom ska försöka hitta en tid. Så två dåliga bortförklaringar har jag fått som orsaker till att inte ge mig den vård jag behöver. Det är lite ironiskt och man känner sig rätt lite värd. Jag är nog rätt jobbig att ha som kund då jag inte ger mig så lätt om jag anser att motparten har gjort fel. För mig handlar det här inte om pengar överhuvudtaget. Jag förstår att det behövs dokumentation, men om patienten missar att kolla allt sånt och har fått informationen muntligt borde då inte den medicinska expert som bedömer ärendet kunna ta hänsyn till det? Jag var rätt illa däran i influensa vid besöket och försökte mest genomlida alla timmar jag befann på sjukhuset. Mycket dåligt skött och det skapar en massa onödig frustration och tar tid. Jag är ganska övertygad om att det här nu har kostat mer för If än vården för det här lilla problemet (om vi förutsätter att handen inte har några komplikationer, som en eventuell felställning, vilket skulle göra det dyrare såklart). Fortsättning följer!

(19/5-26) Idag var det den jobbigaste resan på hela resan hittills. Snäppet jobbigare än den från Manila till Shanghai (den gången på grund av influensa och idag på grund av magproblem). Jag var riktigt orolig inför den närmare 5 mil långa taxiresan från mitt hotell i centrala Shanghai till Pudong airport. Jag hade till och med förberett en text på mobilen på kinesiska enligt följande: ”Stanna vid första bästa toalett”. Aldrig någonsin hänt förr på resa att jag haft sådana här magproblem inför en resa och dessutom så hade jag redan ställt in ett flyg för några dagar sedan av samma orsak. Som magen har betett sig de senaste fem dagarna var det högst otrevligt att ge sig ut på en internationell resa idag. Taxiresan gick bra slut och när jag skriver detta på hotellrummet i Bangkok har jag fortfarande inte behövt någon toalett. Med andra ord så gick flyget också bra på den punkten. Tre timmar och 40 minuter lång flygning med Thai Airways, lite längre än Manila till Shanghai som var drygt tre timmar. Det absolut finaste idag var Thai Airways personal som låter mig gå direkt till Business Class-kön (det var ingen kö alls så jag kom först) när dom ser mig komma med mitt gips. Jag blev nästan lite tårögd. Även kineserna i säkerhetskontrollen lät mig gå före. Det känns oerhört skönt att vara i Thailand just nu och jag har massor att uträtta här, mestadels rörande hälsan. Jag är medveten om att regnsäsongen nog är igång här nu och det ska helt uppriktigt bli skönt med regn då och då. Även en del störtregn. Jag har under mer än fyra månader inte sett mycket regn i något av alla länder jag varit hittills. En jättestor fördel är att burning season tar slut i samband med att regnen börjar vilket innebär mycket bättre luftkvalitet. Jag måste nog ha med mig en plastpåse varje gång jag går ut på stan för att vara beredd att skydda gipset. Regn kan komma mycket plötsligt i tropikerna.

Ju mer som strular med hälsan desto bättre är det att vara på en bekant plats och Bangkok är nästan som hemma för mig sedan lång tid tillbaka. Kina och särskilt Shanghai är supermodernt men ändå krångligt för mig som inte planerat att vara där längre än 3-4 dagar. Då anser man sig klara sig utan betalningslösningar och annat. Jag kunde inte ens installera Alipay då jag inte har något telefonnummer denna resa. Visst, man klarar sig långt med kontanter och kort som betalningsmedel men ibland behövs Alipay som backup. Det händer ofta när det är lite nödläge. Lite för ofta. Sedan internet i Kina. Mitt eSIM förbrukade väldigt mycket mer data än normalt i Kina (fråga mig inte varför) och då man inte kan använda wifi i samma utsträckning som i andra länder i Asien blir det till slut rätt så dyrt. eSIM var perfekt då man plötsligt har tillgång till allt man är van vid utanför Kina, om man nu behöver det. Bankappar verkar fungera på kinesiskt internet men det kan man inte lita på. eSIM är nytt på denna resa så det hade jag inte förra året i Beijing. Den vistelsen var i stort sett oförberedd samt kort. En VPN hade löst den situationen då. Kontentan är att om du ska åka till Kina så behöver du ta reda på lite mer och förbereda lite mer om du vill ha en enklare vistelse. För några få dagar spelar det inte så stor roll.

Nu ska jag avslöja ett litet resehack som jag vetat om i många år men aldrig använt mig av personligen. Igår förmiddag, innan jag gav mig av till Pudong airport funderade jag på hur jag skulle lösa onward ticket-kravet för Thailand. Sist jag var här hade jag Japan bokat och förutbestämt så då var det inga konstigheter. Jag bestämde mig för att för första gången testa Expedia som är en av världens största online-resebyråer. Något i amerikansk lagstiftning medger att man ska kunna avboka en köpt flygbiljett inom 24 timmar och då få full återbetalning. Bokningen måste göras minst sju dagar innan flyget avgår. Jag kan inte alla detaljer i det här men via Expedia fungerar det att göra så här. I bokningsögonblicket ser du tydligt om din biljett är återbetalningsbar inom 24 timmar. Jag bokade en enkel flygbiljett från Bangkok till Phnom Penh i mitten av juni för en dryg tusenlapp. Angav den som utresa såklart i TDAC. Ställde sedan in den efter incheckning på hotellet här i Bangkok. Jag har aldrig riktigt haft behovet förut med idag kändes det otroligt skönt att kunna göra så här. Jag är inte intresserad av lura immigrationsmyndigheterna i Thailand och har alltid respekterat alla regler här. Just idag gjorde jag undantag men det är ju inget olagligt då jag hade en giltig bekräftad onward ticket vid inresa till landet. Anledningen är såklart att jag inte har en aning om hur länge jag blir här. Den omdebatterade relativt nya 60-dagar visa exemption-regeln är fortfarande i spel. Den kom till i juli 2024 och det har pratats väldigt om en återgång till 30 dagar. Så nu kan jag lagligt stanna i landet utan åtgärd i 60 dagar om jag vill.