(18/9-17) Jag har haft en acklimatiseringsdag i Dingboche idag. Jag mådde bra i morse när jag vaknade. Precis som i Namche Bazaar då jag kände av höjdsjuka sist så var alla symptom borta morgonen efter. Denna gång tog jag ingen Diamox men det blev två huvudvärkstabletter innan jag gick till sängs igår kväll. Jag är mycket glad för att symptomen verkar ha lagt sig. Min plan för idag var att ta det mycket lugnt. Det skulle inte bli någon fem timmars acklimatiseringstrek denna gång. Istället umgicks jag med Peng, min malaysiske vän. Strax innan lunch tog jag en kortare promenad genom Dingboche som är bra mycket större än Tengboche och utspridd på en relativt stor yta. När jag kommit längst upp i byn tog jag av uppåt mot högre höjd. Jag ville gå upp till bergskammen och titta över kanten för att se om jag kunde få en skymt av Pheriche. Pheriche var väl synligt i dalen nedanför bergskammen. Det visade sig vara en ganska enkel promenad fram till kanten på bergskammen. Jag gissar att jag var 150-200 meter ovanför Dingboche som högst idag, vilket var bättre än ingen promenad alls med tanke på acklimatiseringen. Min kropp var verkligen värd en lugnare dag nu för att få återhämta sig lite efter den senaste tidens hårda fysiska press. Vädret var hyfsat idag och jag hade med mig kameran på promenaden. Idag tycker jag att det för första gången märks att jag kommit upp en bra bit i höjd. Att få uppleva naturen, luften och lugnet är helt underbart här uppe.
Jag upptäckte en tråkig sak idag när jag gick igenom min packning på eftermiddagen. Jag har tappat en underställsöverdel. Min misstanke är att jag kan ha glömt den i Tengboche, men jag är inte hundra procent säker på det. Den kostade 500 kr hemma i Sverige så jag hoppas jag kan få tillbaka den senare.
Det blev läggdags lite senare än vanligt ikväll, runt 21-tiden. Imorgon är det dags att ta sig upp på nya höjder och uppleva nya fantastiska landskap och vyer. Tänk att få ha det så här varje dag med nya äventyr och upplevelser. Det är något jag sätter stort värde på och det känns oerhört privilegierat.
Imorgon kommer jag att starta vandringen tillsammans med Peng. Vi har en bra plan för hur vi ska förhålla oss till framför allt höjden. Det skall bli intressant att se hur det kommer att gå. Nu är det inte långt kvar till höjder på 5000 meter. Morgondagen kommer att bli mycket spännande!
Bilder ovan från en mycket skön och sedan länge inplanerad acklimatiseringsdag i Dingboche på 4410 meter.
(17/9-17) Idag var det meningen att jag skulle ha en acklimatiseringsdag i Tengboche. Efter att ha pratat med japanen och sherpa-guiden under frukosten på Tengboche Bakery ändrade jag mig. Jag tog beslutet att vandra tillsammans med dom upp till Dingboche. Jag hade dessutom inte ens Dingboche som nästa destination utan Pheriche. Dingboche ligger på 4410 meter och Pheriche på 4240 meter över havet. Höjdskillnaden är således bara 170 meter vilket inte låter som särskilt mycket, men det kan faktiskt vara avgörande för om man får höjdsjuka eller inte. Att vandra till Dingboche innebär således en altitude gain på 550 meter, vilket är lite för mycket på en dag på dessa höjder. Således tar jag en liten chansning att min kropp skall tåla detta. Det var trevligt att få sällskap under vandringen idag, något jag inte varit bortskämd med tidigare.
Vi kom iväg vid 7-tiden i strålande väder. Naturen var precis som igår sagolikt vacker även idag. Den första delen av leden går man lite utför till Deboche. Efter ytterligare en halvtimmes vandring korsar man floden Imja Khola via en hängbro och sedan börjar det gå uppför mot Pangboche på 3930 meters höjd. Under sträckan upp mot Pangboche är vyerna mot Ama Dablam som bäst. Japanen och sherpa-guiden ville stanna i Pangboche för en paus, men jag tyckte det var tidigt så jag fortsatte på egen hand vidare upp mot Somare på 4010 meters höjd. Där tog jag en kortare vilopaus med en kopp te och en massa vatten. Jag passade även på att rena två liter vatten här eftersom mina första två liter var slut. Jag upplevde dagens vandring som relativt lätt. Det var inte lika brant som dagen innan mellan Namche Bazaar och Tengboche vilket självfallet påverkar mycket på dessa höjder. Efter fyra och en halv timme var jag framme i Dingboche på 4410 meters höjd. Vandringen idag var ungefär 11 kilometer lång. Precis som alla andra dagar började molnen komma in över bergen precis när jag anlände. Jag tog in på Snow Lion Lodge och rummet kostade 100 NPR per natt. Jag checkade in väskan och beställde en lunch bestående av nudlar, vitlök och tomater. Till det drack jag citronte, vilket var oerhört gott.
Tråkigt nog så upprepade sig det som hände efter ankomst till Namche Bazaar här i Dingboche. Ett par timmar efter lunchen började jag känna mig dålig med rätt kraftig huvudvärk. Till middagen hade jag tappat aptiten men åt ändå en rejäl måltid dal bhat och tog dessutom påfyllning. Jag kände att jag var tvungen att se till att äta ordentligt. Det kändes verkligen som att höjdsjukan skrattade mig i ansiktet denna gång. Att jag fick skylla mig själv.
Jag lärde känna Mingma Yangjee Sherpa, ägaren till lodgen, rätt så väl under kvällen samt en malaysisk kille vid namn Peng som jag sett ett flertal gånger vid olika tillfällen under min färd från Lukla upp till Dingboche. Det var riktigt trevligt att sitta och prata med dom hela kvällen. Tre människor från helt olika delar av världen och olika kulturer. Peng var dessutom i samma sits som mig, ensam med lättare höjdsjuka.
Under kvällen så började jag reflektera över min pengasituation för första gången sedan Namche Bazaar. Detta var något jag hade hoppats slippa oroa mig över under min trekking i Himalaya. I nuläget hade jag 30000 NPR kvar. Jag visste inte riktigt förrän jag kommit upp på lite högre höjder hur jag skulle beräkna åtgången på pengar. Där var jag nu. Om jag räknade med en åtgång på 4-5000 NPR per dygn så skulle pengarna inte räcka mer än 6-7 dagar till. Då jag räknade med att ha minst 7-8 nätter kvar på trekken så kändes summan jag hade kvar i nuläget i minsta laget. Jag berättade om det här för Mingma, lodge-ägaren. Hon kom då upp med ett förslag. Hon menade att jag kunde fortsätta upp till EBC (Everest Base Camp) och sedan på vägen ner gå förbi Dingboche igen och låna pengar av henne. Hon har en syster som bor i Katmandu som jag skulle betala tillbaka till. Det lät som en jättebra idé. Jag blev väldigt förvånad över att bli erbjuden den här typen av hjälp då jag bara känt Mingma ett par timmar. Det var mycket bra för mig att slippa den här oron över pengabiten.
Jag gick och lade mig extra tidigt ikväll, vid 20-tiden. Då det var rätt så kallt på rummet så blev detta min första natt i min nyinköpta dunsovsäck.
Ovan bilder från ännu en fantastisk trekking-dag i Himalaya. Min fascination av Ama Dablam är stor vilket avspeglas i antalet bilder jag publicerar på berget. Längs sträckan mellan Tengboche och Dingboche är vyerna av Ama Dablam helt enkelt enastående. Berget kallas ofta Himalayas Matterhorn och är den tredje populäraste toppen för expeditioner i denna del av Himalaya. Dom sista bilderna ovan visar att trädgränsen nu är passerad, vilken verkar infinna sig på runt 4000 meters höjd i dessa trakter.