(19/3-26) En liten park, Hiroshima Castle, Hiroshima Peace Memorial Museum och ett besök till en ö som är känd under namnet Miyajima (tittar du på en karta så heter ön Itsukushima) stod på programmet idag. Parken eller trädgården som heter Shukkeien Garden var egentligen inte med på programmet, den råkade jag bara passera på väg till Hiroshima Peace Memorial Museum. Den hade till och med inträde på 300 Yen.

Shukkeien Garden var intressant då det var en massa folk med videokameror, tänk sådana stora kameror som media använder sig av. Anledningen till till medias (förmodar att det var media) höga närvaro är bevakning av körsbärsblomningen. Det finns appar med prognoser som uppdateras varje dag också. Det var några olika sorters träd i trädgården som blommade idag. Skulle inte förvåna mig om all jag såg var körsbärsträd. Det finns minst 200 olika sorters körsbärsträd i Japan. Alla med olika färger. Blomningen sägs endast vara en vecka, vilket också kanske är en parameter till den stora hype som finns att se blommande träd.

Hiroshima Castle var fint men kändes lite som en lillebror till Osaka Castle. Gick aldrig in i slottet då jag inte hade tid samt så var kön väldigt lång. Hade det inte varit kö hade jag åtminstone kanske funderat lite på att gå in.

Igår eftermiddag var jag runt i regnet och tittade utvändigt runt i stort sett hela Peace Memorial Park och idag var det dags för Hiroshima Peace Memorial Museum (lite ironiskt med den här ordningen när det var riktigt fint väder idag). Innan jag gick till muséet gick jag in en kort sväng i Hiroshima National Peace Memorial Hall for the Atomic Bomb Victims. Det var känslomässigt väldigt jobbigt att gå igenom lokalerna och man fick se en kort film om tiden alldeles efter bomben med korta berättelser från överlevare och deras livsöden efter bomben.

Hiroshima Peace Memorial Museum var ungefär lika hemskt som jag befarade, med mängder av bilder på lemlästade och brända kroppar och bilder från staden före och efter bomben. Många överlevare dog senare i cancer (i många fall 10-15 år efter bomben). De mentala såren är ju såklart också extremt omfattande för överlevare och de flesta som har lyckats leva ett långt liv kommer aldrig över det här.

Efter en ramen-lunch promenerade jag upp till Hiroshima station för att ta ett JR-tåg till Miyajimaguchi Station och byte till färja där ut till Miyajima. Miyajima anses vara en av Japans tre mest natursköna platser. Det var väldigt trevligt att mitt Suica-kort fungerade även på färjan. Färjan över till ön tar bara tio minuter. Bland det första jag stötte på efter att ha gått iland på ön var ett par av öns drygt vilda 500 hjortar. Det råder förbud att mata dem. Min första anhalt var Itsukushima-helgedomen med sin ikoniska ”flytande” torii-port som är ett UNESCO-världsarv. Den 16,6 meter höga röda porten, byggd i kamferträ 1875, ser ut att sväva på vattnet vid högvatten och är en av Japans mest berömda platser. Tyvärr var det lågvatten när jag passerade. När det är högvatten ser det ut som att porten flyter på vattnet.

Utöver porten så fanns det mycket att utforska i området runt färjeterminalen. Efter att ha stannat några minuter vid porten låg mitt fokus nu på att vandra upp till mount Misen (35 m ö.h.). Vid 15-tiden påbörjade jag min vandring efter att ha valt en av tre möjliga leder upp till toppen. Daisho-in-leden föll valet på. Enligt beskrivningen ska det vara den vackraste leden. Vädret var perfekt när jag började och prognosen för resten av dagen såg perfekt ut. Uppskattad tid för alla tre lederna var en och en halv till två och en halv timme. Jag kollade lite information online och där gavs intrycket att man kunde gå ner så sent som vid 18-tiden i slutet av mars med tanke på mörkret. Jag kände att jag hade god tid på mig. Min plan nu var att vandra upp till toppen av mount Misen (Mount Misen Observatory kallar dom det vilket är en liten byggnad på toppen med 360 graders utsikt) och sedan ta mig därifrån en kort bit till Shishiiwa Observatory där Shishiiwa Station finns. Shishiiwa Station är högsta stationen på linbanan och den jag planerade att åka med ner. Jag hade kollat stängningstiden för den online på flera ställen och under mars månad skulle sista turen ner gå vid 17.30-tiden.

Vandringen upp gick bra och jag var hela tiden beredd på att backa ur om jag såg att tiden skenade iväg. Det var relativt brant och mängder med trappsteg. Utsikten blev såklart vackrare och vackrare med höjden. Efter att ha kommit vad som såg ut att vara ungefär halvvägs enligt google maps tog jag beslutet att fortsätta mot toppen.

Uppe på toppen vid 16.30 ungefär. Jag låg bra till tidsmässigt och spenderade en kvart beundrandes utsikten som var fantastiskt. Medan jag står däruppe kolla jag upp platsen lite mer online och inser att den rankas topp tre vackraste platserna i Japan! En dum sak var att jag inte hade köpt med mig med vatten inför vandringen. Vet inte hur jag kunde missa det. Som tur var så fanns det en vending machine med vatten uppe på toppen. Att sitta och dricka och vatten tillsammans med en vild hjort kändes otroligt tillfredsställande.

Jag satte iväg mot Shishiiwa Observatory/Shishiiwa Station runt 16.45 och det var en relativt kort och lätt vandring. När jag kommer fram ser jag en skylt på linbanestationens vägg: ”Last trip down 4.30 pm”. Detta innebar att jag behövde gå tillbaka till Mount Misen Observatory och sedan gå ner samma väg som jag tog upp. Jag började kolla online och även konsulta AI. Det slutade med att jag tog det dumma beslutet att försöka hitta en väg nerför berget från Shishiiwa istället. Efter att ha letat en stig runt stationen i några minuter hittade jag till slut något som såg ut att ha bra potential. Jag satte av nedför den och första 10-15 minuterna verkade jag vandra längs en kam som bara var några meter bred med kraftiga branter på båda sidor. Sedan började det gå kraftigt nedåt vilket jag tolkade som något positivt. Det började till slut komma partier som hade rep. Det var inte jättesvårt att ta sig vidare nedåt. Efter ytterligare en stund började jag bli misstänksam och konsulterade med AI lite igen och då började AI insinuera att jag förmodligen hamnat på en teknisk led som används för underhållet av linbanan. Jag såg i precis linbanan parallellt med min vandring nedför. Det tolkade jag också som ett bra tecken på att jag var rätt. Plötsligt ser jag en linbanestation en bit längre ner. Linbanan har tre stationer och nu hade jag kommit till stationen i mitten, Kayatani Station. Precis som stationen innan började leta en led i omgivningen för att fortsätta vidare nedåt. Tog återigen en stig som såg lovande ut. Efter bara 50-100 meter började det bli extremt brant med sektioner av branta klippor och leden så ut att vara helt borta.

Nu började klockan bli mycket och jag insåg att det var dags att överge det här och vända tillbaka uppåt om jag skulle ha en chans att hinna ner innan det blev mörkt. Att inte hinna ner innan är ingen katastrof om man befinner sig på en officiell led vilket jag inte gjorde nu. Jag tog mig den lilla biten upp till Kayatani Station igen och insåg även att jag inte hade sett en enda människa på säkert en timme nu. uppe vid stationen ser jag att det lyser i någon sorts kontrollrum och jag knackar på dörren. En äldre japansk man öppnade och tittade med förvåning på mig. Det visade sig att han inte kunde någon engelska alls, men med hjälp at google translate lyckades jag förklara hur jag hamnat här. Jag började sedan med att fråga om bästa vägen ner och förklarade att jag redan hade testat att fortsätta nedåt från stationen. Fanns det någon säker led härifrån vidare nedåt? Han skakade på huvudet och sa plötsligt med kraftig brytning: ”Too dangerous”. Då hade jag förutsättningarna och nu fanns det bara ett alternativ. Vandra hela vägen upp tillbaka först till Shishiiwa och därifrån till Mount Misen och sedan samma väg tillbaka. Jag hade extremt brant terräng med rep först upp till Shishiiwa framför mig. Jag började vid det här laget bli ordentligt sliten då jag även hade gått omkring hela dagen i Hiroshima innan jag efter lunch åkte ut till ön. Allt det här började ta ut sin rätt fysiskt nu.

Mitt fokus nu var att snabbt göra bort den tekniska biten upp till Shishiiwa. Där var jag tillbaka till officiella leder igen. Det visade sig gå oväntat bra dit upp. Jag fortsatte vidare från Shishiiwa mot Mount Misen. En viktig detalj jag hade missat var att ungefär halvvägs längs sträckan mellan Shishiiwa och Mount Misen går en led ned till Momijidani Park. Denna gång uppmärksammade jag skylten för den leden. Jag blev väldigt glad över denna upptäckt då innebar en hel del kortare väg ner till färjeterminalen via Momijidani Park. När jag började gå nedför leden mot Momijidani Park var klockan strax efter 18. Jag visste att mörkret skulle falla runt 18.30-tiden. Det skulle härifrån ta mig en till en och en halv timme att nå civilisationen. Jag bestämde mig för öka farten rätt rejält, egentligen helt i onödan. Lite oskärpa och ett uns trötthet bidrog till att jag halkade till på en sten och föll handlöst sidledes och bakåt. Mina glasögon flög iväg och foten fick sig en stukning. På något märkligt sätt fick jag dessutom ett hyfsat djupt skärsår i pekfingret på vänster hand och det pumpade ut blod. Jag låg nu på rygg och insåg då att jag endast var en hårsmån ifrån att ha slagit i huvudet mot en klippa alldeles bredvid. Det blev lite panikartat för några sekunder men jag lugnade ner mig snabbt. Fokus nu låg på att försöka stoppa blödningen i fingret. Turligt nog kunde jag trycka på såret med tummen. Solglasögonen som jag hade i pannan vid fallet flög också iväg och ena glaset lossnade. Kameran klarade sig helt oskadd då den var i framfickan. Mobilen hade jag i bakfickan när jag föll och den hamnade mellan baken och en sten. Otroligt nog så fungerade den utan anmärkning och utan en enda skråma. Jag noterade dock att batteriet nu var nere på endast 16 %. Jag reste mig upp och borstade bort lite skit samtidigt som jag hela tiden höll trycket med tummen mot såret. Foten bar mig som tur var trots att den verkade stukad. Den gjorde ont men det fungerade bra att ta mig fram. Efter en bit till längs leden hittade jag en liten bäck precis när det började skymma där jag kunde rengöra såret. Det kändes skönt att få bort lite av skiten ur såret redan nu. Efter ungefär 45 minuter till var jag nere vid färjeterminalen och passande nog så var det en färja som precis skulle avgå. Färjan tar bara tio minuter. Väl på andra sidan gjorde jag mitt nästa misstag. Jag tog en spårvagn istället för att ta JR-tåg som jag tog hit. Spårvagnen låg precis vid färjeterminalen vilket jag tyckte var bra med tanke på foten, såret och hur mycket jag hade gått idag totalt. Istället för en 20-30 minuters resa fick nu åka spårvagn i nästan en och en halv timme innan jag var framme vid Hiroshima station. Efter en 500 meters promenad var jag tillbaka till hotellet och klockan var nu runt 20-tiden. Efter en dusch rengöring och omplåstring av såret kunde jag äntligen gå ut på stan och äta middag. Tänk så snabbt saker potentiellt kan gå utför efter en kedja av rätt små bagatellartade incidenter. När man är helt ensam kan saker snabbt eskalera och bli allvarliga. Det var aldrig någon större fara idag men tidvis lite dramatiskt. Dagen i övrigt var verkligen fantastisk. Hoppas inte jag får någon infektion i såret nu och att jag kan använda foten hyfsat imorgon och framöver.

(18/3-26) Resa med Sanyo Shinkansen från Shin-Osaka station till Hiroshima station. Sanyo Shinkansen förbinder Shin-Osaka station (Osaka) med Hakata station (Fukuoka) på ön Kyushu. Linjen är 553,7 km lång och passerar stora städer i västra Japan som Kobe (Shin-Kobe), Himeji, Okayama och Hiroshima, och fungerar som en länk mellan Tokaido- och Kyushu Shinkansen. Tokaido som jag åkte med från Tokyo har följande definition: ”Tokaido Shinkansen förbinder Japans tre största metropolregioner: Tokyo/Yokohama, Nagoya och Osaka/Kyoto, och fungerar som den huvudsakliga snabbtågsleden mellan huvudstaden och västra Japan. Linjen, som är en del av den ”gyllene vägen”, möjliggör resor mellan Tokyo och Osaka på cirka 2,5 timmar med Nozomi-tåg.” Jag åker bara Nozomi-tåg vilket är de snabbaste Shinkansen-tågen mellan två destinationer beroende på färre stopp.

Jag hade avgångstid 13.41 från Shin-Osaka. Jag kollade exakt när tåget började röra sig och då var klockan 13.41.51. 51 sekunders försening alltså! Prick klockan 15.02 stannade tåget på stationen i Hiroshima, den tid som annonserats som ankomsttid. Inte 15.01 och inte 15.03 utan 15.02! Mellan Shin-Osaka och Hiroshima var det endast två stopp på den 33 mil långa sträckan.

När jag kom ut på den södra sidan av Hiroshima station hade jag bara 450 meter till hotellet. Det regnade rätt ordentligt och det är första gången på väldigt länge jag upplever regn. Det regnade lite i Tokyo, men det var bara duggregn någon timme eller två. Incheckningen på hotellet är nog den snabbaste jag någonsin gjort. Överlag så är det extremt effektivt med både in- och utcheckningar på hotell i Japan. Precis som i Sverige så finns det express-utcheckning som innebär att man bara droppar nyckeln i en box. Det är vid incheckning man uppskattar snabbheten mest.

Jag kastade i stort sett bara in grejorna på rummet för att snabbt ta mig ut i regnet och bort till Hiroshima Peace Memorial Park och Atomic Bomb Dome. Anledningen till att jag hade brått med att göra bort det idag redan är att jag bara har en heldag (imorgon) i Hiroshima och då har jag annat planerat. Planen var att se det som finns utomhus i parken idag och imorgon förmiddag gå på Hiroshima Peace Memorial Museum som också är ett måste när man är här.

Hiroshima känns väldigt litet och kompakt vilket är trevligt när man kommer från ett antal större städer innan. Det är fantastiskt kul med jättestäder men det är rätt så överväldigande samtidigt.

Till middag hade jag fastnat för något jag läst om som heter Okonomimura. Det är en byggnad i centrala Hiroshima med flera våningar av små restauranger. Många av dessa restauranger serverar Okonomiyaki som är en sorts pannkaka-rätt. När jag kom in i hissen valde jag en våning på ren chans och gick runt och tittade i de olika restaurangerna. Jag fastnade för som jag ställde mig i kö till. Jag var först i kön. Bakom mig dök det efter en stund upp ett par som pratade norska. Jag avslöjade mig som svensk och det blev inledningen på en väldigt trevlig middag tillsammans. Dom hade precis gått i pension och var båda 63 års ålder. De var väldigt duktiga på Japan och hade ätit Okonomiyaki tidigare, den variant som serveras på restauranger i Osaka. Den i Hiroshima var ny för dom. Jag lät dom välja allt i menyn vilket bara förenklade allt. Menyn var rätt så stor vilket gjorde att jag överlät det till dom då dom kunde det bättre än mig. En rätt baserad på kycklingkött blev det. Det var en riktigt annorlunda maträtt som dessutom var god. Man kan beskriva det som en matig pannkaka. Till skillnad från Osaka-varianten blandas inte ingredienserna, utan steks i lager: en tunn pannkaksbotten, rikligt med kål, nudlar, kyckling/fläskkött och ägg. Den är mer lik en stekt, matig lager-på-lager-rätt. En kanonavslutning på denna dag. Till och med på resdagar får man mycket gjort i Japan!