(11/7-26) Legat på rummet hela dagen med undantag för frukost och middag. Jag vaknade i morse med kraftig huvudvärk och yrsel. Efter paracetamol och vila lyckades jag komma ut för äta att middag vid 18-tiden. Någon lunch blev det inte idag. Ville inte exponera mig för den 40-gradiga värmen mitt på dagen. Vanan trogen blir jag sjuk precis innan resa. Det sliter väldigt mycket att behöva oroa sig varje gång det är dags för ett nytt flyg. Jag får försöka vila så mycket som möjligt och eventuellt klara mig genom att ta mer paracetamol. Jag kommer att lämna hotellet vid midnatt för att åka till flygplatsen. Det som är skönt i nuläget är att flygplatsen endast ligger fem kilometer från hotellet. Det är dags för ett nytt land igen. Förmodligen blir detta det sista nya landet för den här resan.
(10/7-26) Mitt fokus idag var att göra Registan ordentligt. Jag hade ett val att göra att göra. Skulle jag gå dit på morgonen eller innan solnedgången? Valet föll på att gå dit innan solnedgången. 100000 UZS (ungefär 80 svenska kronor) kostar inträdet och man får mycket för pengarna. Detta är ett absolut måste om man är i Samarkand. När jag kom in på det stora torget mellan de tre madrassorna inser jag att jag kommit hit vid en bra tidpunkt. De tre madrassorna är byggda under olika epoker och kompletterar varandra. Här kommer en kortfattad beskrivning av byggnaderna:
Ulugh Beg-madrassan (1417–1420) är den äldsta av de tre och byggdes av härskaren och astronomen Ulugh Beg. Den var ett av sin tids främsta lärosäten för matematik, astronomi och teologi. Byggnaden ligger på västra sidan av torget.
Sher-Dor-madrassan (1619–1636) är mest känd för sin ovanliga fasad med tigrar (eller lejon) och solansikten, ett ovanligt motiv i islamisk arkitektur. Namnet betyder ungefär ”Lejonbäraren”. Sher-Dor-madrassan ligger på östra sidan, mittemot Ulugh Beg.
Tilya-Kori-madrassan (1646–1660) betyder ”Den förgyllda”. Den fungerade både som madrassa och stadens huvudmoské och är särskilt berömd för sitt rikt guldsmyckade bönerum. Byggnaden ligger på norra sidan och är den mittersta byggnaden när man står framför Registan.
Det har varit extremt varmt i Samarkand idag med temperaturer upp emot 40 grader på eftermiddagen. Att göra några större utsvävningar till fots är bara att glömma. Jag mår dessutom inte helt bra vilket gör att temperaturen blir extra besvärlig. Att endast göra Registan idag var ett taktiskt smart val.
(9/7-26) Det blev en ganska trevlig första heldag i Samarkand trots den extrema värmen. Enligt min väderapp toppade temperaturen på 38 grader på eftermiddagen. De platser jag ville se idag gjorde jag bort innan lunch. Första anhalt var Bibi Khonym-moskén som jag bara kollade in utvändigt. Moskén är ett av de mest storslagna och historiskt betydelsefulla monumenten från Timuridernas storhetstid. När den uppfördes i början av 1400-talet var den en av de absolut största och mest magnifika moskéerna i den islamiska världen. Det var inträde för att gå in och det var jag inte särskilt sugen på så jag gick vidare till Siab Bazaar, den lokala marknaden där lokalbefolkningen handlar. Det skulle visa sig vara en riktigt intressant marknad. Siab Bazaar är den äldsta, största och mest livliga marknadsplatsen i staden.
Efter en promenad på ett par kilometer var jag framme vid Shah-i-Zinda. Shah-i-Zinda är ett av Samarkands mest fängslande och visuellt slående monument. Det är en rituell nekropol som består av en lång rad sammanlänkade mausoleer, moskéer och andra heliga byggnader. Komplexet är världsberömt för sin unika arkitektur och sina överväldigande blå och turkosa mosaiker. Inträdet var 80000 UZS (64 kronor). Efter Shah-i-Zinda blev det en välförtjänt lunch och sedan hemma och vila ett par timmar. På rummet började jag få strul med magen. Jag vet inte om det är värmen som bidrar till problemen. Jag hoppas det. Just nu vill jag helst inte ha magproblem liknande de jag fick i Shanghai. Faktum är att magen har varit bra sedan dess. Framförallt blev det en kraftig förbättring när jag åt probiotika i Thailand.
Jag försökte låtsas bort magproblemen så gott jag kunde och gick och åt middag. Jag ville gärna äta middag idag då jag missade middagen igår kväll.
Idag har jag också sökt visum till mitt nästa land. Jag skulle ha gjort det för några dagar sedan redan. På grund av att jag gjorde det så sent blev jag tvungen att skaffa express-varianten. Fick betala 700 kr istället för 200 kr. Efter tre timmar hade jag visumet.
(8/7-26) Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva denna dag på bästa sätt. Jag var väldigt taggad på den här dagen igår kväll när jag gick och lade mig på hotellet i Dushanbe. Riktigt bra förberedd och med flera backup-planer på lager ifall någonting skulle gå snett längs vägen till Samarkand i Uzbekistan. Upp klockan 06.30 för att ta en dusch och fixa det sista med packningen innan klockan 07.00 då hotellfrukosten öppnade. Vid 07.20 hade jag fixat en taxi med destination en mil norr om Dushanbe till platsen för shared taxi mot Pendzjikent. Pendzjikent är sista staden innan gränsen mot Uzbekistan. Det var lite läskigt då jag inte åkt taxi i Tadzjikistan annat än från flygplatsen. Yandex Go som fungerar i Kazakstan, Kirgizistan och Uzbekistan fungerar inte här. Så det var till att köra det det gamla hederliga sättet och vinka in en taxi. Det visade sig att det var en taxi som stod utanför hotellet som såg mig komma med packningen. Han vinkade och jag frågade pris. 40 TGS ville han ha vilket jag köpte direkt. Jag ville ha en snabb start för att vara så tidigt ute som möjligt för shared taxi. När jag hoppar ur taxin uppe i Chorbogh kommer den en drös karlar emot mig. Dom nästan slåss om att få mig som kund. Jag hade kunnat låta dom fajtas medan jag fått priset till 150 TGS, men jag tog en person som såg ut att vara lugn och trygg (detta skulle visa sig vara helt tvärtom i verkligheten) som inte gapade och skrek så mycket som ville ha 200 TGS. Han hade någon sorts Toyota van och det satt redan en hel familj i baksätet. När utlänningen kom som betalade överpris var det bara att köra! Familjen verkade riktigt glada över min ankomst och ville bjuda på någon sorts torkad frukt som jag vänligt sade nej till. Jag vågar inte chansa på att äta något som kan sätta magen i gungning när jag ska iväg på resa.
Runt 07.45 kom vi iväg och jag kände mig väldigt tillfreds med att att det hade gått så enkelt att få till det här med shared taxi. Det brukar alltid lösa sig med transporter i Asien på ett eller annat sätt men det kändes lite extra skönt att det löste sig så snabbt. En tidig start är väldigt trevligt när man senare under dagen har en gränsövergång och efter det ytterligare en taxiresa på närmare fem mil inne i Uzbekistan till Samarkand.
De första milen i taxin var väldigt trevliga och jag såg fram emot de ännu högre bergen senare under färden. Något hände succesivt med chauffören. Han började hålla på med telefonen och började göra farliga omkörningar i väldigt farliga situationer. Omkörningar i blinda kurvor med enorma stup alldeles vid vägkanten och inga räcken. Det första riktigt läskiga som inträffade var när vi kom in i en tunnel i alldeles för hög fart och 50 meter in är det en stor dumper utan lyse som vi håller braka in i bakifrån. Det här idiotiska och vårdslösa beteendet fortsatte hela vägen till gränsen mot Uzbekistan. Precis innan gränsen stannar vi för att en bil tutat på oss på grund av en fullständigt idiotisk omkörning. Föraren i den andra bilen går ur sin bil och det gör även vår chaufför och handgemäng uppstår. Vi stannar i Pendzjikent några kilometer från gränsen till Uzbekistan och där går familjen av. Jag trodde att jag skulle få ta en ny taxi härifrån och går ur bilen för att ta min packning från bagaget men då stoppar chauffören mig och pekar bortåt längs vägen och säger ”border”. Jag hoppar in i bilen igen och vi kör mot gränsen. När vi kommer fram tar han fram telefonen och skriver 200+50. De extra 50 TGS ville han ha för denna sista bit till gränsen. 50 TGS är lite mer än 50 kronor så det är inte mycket att snacka om. Jag sätter fram mitt finger på skärmen och täcker över 50. Jag säger att 200 TGS var överenskommet och att jag faktiskt inte har mer pengar. Vilket var en lögn såklart. Sedan skrattar jag bara åt honom ger honom en 200 TGS-sedel och går ur bilen och plockar ut min stora ryggsäck ur bagaget och börjar gå mot gränsen. Jag vänder mig och ser honom dra iväg tillbaka med en rivstart. Jag kände mig inte ett dugg rädd för att agera som jag gjorde. Det är fördelen med dessa länder. Säkerheten känns intakt. Även om det bara rörde sig om ungefär 50 kronor så är det principen det handlar om.
Väl vid Tadzjikistans gränspostering var det bara några personer före mig. Det gick på fem minuter så hade jag en stämpel i passet. Efter det var det ett par passkontroller av tadzjikiska tjänstemän innan jag kom fram till den uzbekiska sidan. Det gick lika snabbt här och inga frågor ställdes. Ute på andra sidan möts jag av precis ingenting. En digital termometer visar på 38 grader i skuggan och jag plockar fram min enda halvliter vatten och börjar gå längre in i Uzbekistan. En rak väg som ser oändligt ut utan skugga och inte en skymt av några taxibilar. Jag hade läst igår att jag skulle gå en bit in i Uzbekistan för att kunna beställa en taxi via Yandex Go. Det var anledningen till att jag började gå. Efter tio minuter hittar jag träd som ger lite skugga och där tar jag fram telefonen. Den visar att jag är ansluten till en operatör i Tadzjikistan som skiljer sig från den jag var ansluten mot under min tid i Dushanbe. Jag går in på inställningar och slår av automatiskt val av operatör och får då endast upp någon konstig uzbekiskt operatör. När jag försöker registrera mot den säger telefonen att SIM-kortet inte är giltigt för att ansluta mot den operatören. Jag börjar nu få en del panik och jag märker att jag börjar bli lite uttorkad dessutom. Pulsen har börjat bli oroväckande hög och jag känner mig nästan paralyserad. Det kommer någon lite vindpust då och då men i stort är det vindstilla och en extrem hetta. Det enda botemedel mot att telefonen inte hittar någon operatör jag kan komma på är att gå ännu längre in i Uzbekistan. Problemet är att jag inte vågar stressa kroppen med det i värmen så jag är helt fast där under trädet. Jag startar om telefonen två eller tre gånger och efter den tredje omstarten ser jag Beeline Uzbekistan vilket är den operatör jag hade i Tasjkent som fungerade relativt bra där. Jag lyckas registrera mig mot den och nu börjar Yandex Go appen fungera. Efter ett antal misslyckade försök att beställa en taxi (appen säger att jag är utanför zonen för pickup-spot) börjar jag bli alltmer uppgiven. Det här skulle innebära att den enda lösningen igen är att förflytta mig i den extremt heta solen. Jag är nu beredd att stoppa första bästa bil och plocka fram dollarsedlar som betalning. Anledningen till att jag absolut vill använda appen är att jag inte har några uzbekiska kontanter och mitt VISA-kort är registrerat i appen sedan Tasjkent-vistelsen. Helt plötsligt lyckas jag få napp på en taxi i appen. En förare accepterar alltså förfrågan. Jag förstår inte hur det går till men det väcker hopp hos mig. När nästa bil kommer längs vägen ser jag till slut att det är rätt registreringsnummer. Tyvärr så kör han bara förbi mig. Han såg mig inte ens. Då tar jag upp appen och börjar skriva en massa meddelanden på ryska att han måste vända om tillbaka mot gränsen igen. När jag tittar lite noggrannare i appen så ser jag anledningen till att han bara blåste förbi mig. Pick-up platsen var flyttad ett par kilometer närmare Samarkand. Det förklarar varför det gick att göra en förfrågan och få ett svar på den! Efter en del chattande på ryska i appen kommer han till slut tillbaka. Han skriver en massa i translate-appen när jag hoppat in i bilen som bara visar sig vara ursäkter. Jag försöker förklara att det inte var hans fel. Jag skriver till honom att det bara är att köra nu. 80 kronor kostade taxin för de närmare fem milen till hotellet och denna gång fick jag en taxichaufför som körde försiktigt. Det enda som var jobbigt var att det var en riktig skruttbil utan AC. Väl framme vid hotellet var jag helt slut och fick be killen i receptionen fixa vatten åt mig innan jag checkade in. Nu är jag äntligen framme i denna historiska stad och har även fått se Tadzjikistans mäktiga berg. Vilken dag!