38 - Bangladesh och Thailand 2019

Dhaka, Bangladesh (del 2)

(1/11-19) Jag checkade ut från hotellet vid 23.30-tiden igår kväll för att ta mig till ut till Hazrat Shahjalal International Airport och mitt flyg till Doha med avgångstid klockan 03.30. Det tog bara runt 45 minuter ut till flygplatsen. Det var mycket trafik om man jämför med vilken annan stad som helst för att vara mitt i natten. Men för att vara Dhaka var det inte så farligt. Jag blev riktigt rädd minst tre gånger då det vi var nära att krocka med CNG:n. Jag fick för mig att chauffören var drogad på något sätt samtidigt som trafiken är extremt oberäknelig. En livsfarlig mix. Vid ett tillfälle mötte vi flera större fordon trots att vägbanan endast var avsedd för enkelriktad motorvägstrafik! När sedan dessa fordon inte har något lys heller så blir det genast totalt livsfarligt.

På flygplatsen i Dhaka hade jag nu väldigt gott om tid. Flyget var någon kvart försenat, något som flögs in vilket medförde att vi landade lite före utsatt tid i Doha. Jag fick nu en och en halv timmes bytestid istället för en timme och femton minuter som biljetten gjorde gällande. En och en halv timme är lång bytestid i Doha som är fantastisk flygplats att mellanlanda på. Hela resan hem till Sverige gick helt perfekt och när jag landade på Arlanda tog jag en flygbuss direkt till cityterminalen där jag bara behövde vänta en halvtimme på tåget till Nyköping. Jag var hemma i lägenheten vid 16-tiden. Resan från hotellet i Bangladesh till min lägenhet i Nyköping tog ungefär 22 timmar.

Denna resa har varit mycket upp och ner. Strul med magen gjorde att jag var tvungen att ge upp min plan på att vara i Bangladesh en hel månad. Jag hade även planerat att åka till Kolkata några dagar vilket jag ställde in när det blev att jag åkte till Thailand istället. Det tråkiga var att jag på grund av den kraftigt nedkortade vistelsen i Bangladesh missade en hel del planerade sevärdheter, framför allt den största sevärdheten av dom alla, Sundarbans. Världens största floddelta och hemvist för den mäktiga bengaliska tigern. Det hade även varit intressant att få se lite av Bangladesh norra och nordöstra delar. Istället blev det rejäl avkoppling i Thailand vilket heller ändå inte är fy skam. Magen blev snabbt bättre när jag kom till Thailand. Hade jag varit kvar i Bangladesh och blivit riktigt dålig vet jag inte om det hade varit så enkelt att få professionell hjälp. Helt enkelt bedömde jag det inte värt att chansa. Jag har dessutom något underliggande problem med magen som jag visste om innan jag åkte. Detta gjorde mig mer sårbar den här gången.

Det känns slutligen ändå som att jag fick uppleva en hel del av Bangladesh under min totalt dryga en och en halv vecka i landet. Jag känner mig relativt nöjd med det. Den stora höjdpunkten med Bangladesh var människorna. Låter kanske som en klyscha, men avseende Bangladesh stämmer det verkligen. Det verkar inte bara bero det relativt få antal västerländska turister som besöker landet, utan även en nyfikenhet och glädje hos människor jag aldrig sett förr. Bangladesh är ett riktigt tufft land att resa i och även bara vara i. Det är extremt tätbefolkat. Så till den grad att det blir till ett problem vad man än ska göra. Men den oerhörda överbefolkningen är också oerhört intressant för min del. Dhaka var riktigt galet och extremt förorenat.

Det är inte omöjligt att jag åker tillbaka till Bangladesh igen för att kombinera landet med ett nytt försök att besöka Bhutan, något som jag hade planer på denna gång också. Tyvärr blev det för kort varsel med Bhutan och alldeles för dyrt för mig denna gång.


(31/10-19) Det har verkligen varit en fullspäckad dag. Första halvan av dagen spenderade jag med att försöka hitta lite av den fina arkitektur som finns på ett fåtal ställen i staden och som jag inte hann besöka förra gången jag var här. Jag besökte Curzon Hall, Old High Court och Dhaka University innan jag åkte vidare ner till old Dhaka. Där gjorde jag en liknande runda som i början av oktober vid mitt förra besök. Besökte Sadarghat och Shankharia Bazar framförallt innan jag åt lunch på gamla bekanta restaurang Al-Razzaque. Efter lunchen tog jag mig till fots tillbaka till White House Hotel i stadsdelen Shantinagar.

Förmiddagens bildskörd från Dhaka ovan.

Efter att ha tagit en dusch och vilat påbörjade jag del två av dagens plan. Jag ville se Gulshan innan jag lämnade Dhaka och Bangladesh. Gulshan är Dhakas mest välbärgade stadsdel. Här ligger ambassader och gated communities. Stadsdelen saknar i stort sevärdheter och charm men det var ändå intressant för mig att åka upp hit och ta en promenad på ett par timmar i området. När jag ändå var här letade jag upp Holey Artisan Bakery, platsen för det värsta terrorattentatet i Bangladesh historia. På kvällen den 1 juli påbörjades ett gisslandrama som varade ända till morgonen den den 2 juli. Det slutade med att 29 personer dog. 22 civila, fem terrorister och två poliser. Utöver dessa döda skadades runt 50 poliser.

Eftermiddagens bildskörd från Gulshan i Dhaka ovan.

Detta blev en intensiv dag. Dhaka är en oerhört jobbig stad att göra sightseeing i. Det är en mardröm att ta sig fram och alla resor tar längre tid än planerat. Turligt nog finns det få sevärdheter i förhållande till stadens storlek. Dhaka är precis som övriga Bangladesh, ett land som man bara upplever och inte nödvändigtvis checkar av sevärdheter. Det är omvälvande och fantastiskt på samma gång.


(30/10-19) Flyg till Dhaka med avgång 10.55 från Suvarnabhumi med Thai Airways. Det känns lite vemodigt att lämna Thailand men samtidigt kul att få ytterligare en och en halv dag i Dhaka. En mycket speciell stad där man sticker ut som västerlänning.

Den stora frågan idag var om jag skulle få betala 51 USD för ett 30 dagars visum eller om det existerar något billigare transit visum. Informationen online angående detta är extremt knapphändig. När jag landade på Hazrat Shahjalal International Airport så visste jag hur immigrationen fungerar till skillnad från sist. Visa On Arrival må vara enkelt att få, men det är lite rörigt att förstå gången i hur man ska ansöka om det. Betala 51 USD i en disk, gå till nästa disk och där bli förhörd om diverse saker. Ibland ställs väldigt konstiga frågor. Däremot så är personalen väldigt trevliga. Idag jag gick direkt till dom som stämplar passet och ställde frågan direkt. Kan jag få transit-visum om jag bara ska vara i landet lite mer än 24 timmar? Min fråga satte igång ett tjattrande mellan gubbarna som gjorde mig förvånad. Det visar sig att dom inte riktigt vet. Till slut skickar dom mig upp en våning till transit-avdelningen. När jag kommer dit så står det transit med stora bokstäver samt så hänger det ett flertal Biman-skyltar (Biman står för Biman Bangladesh Airlines) i taket. När jag ställer frågan om transit-visum blir det ungefär samma hönsgård som det blev hos gubbarna en våning ner! Hur är det möjligt att immigrationsmyndigheterna på en flygplats inte ens vet vilka visum som finns att utfärda? Man tar sig för pannan. Efter en stund kommer det fram en person som blivit efterringd och berättar för mig att man bara kan få transitvisum om flyger med Biman. Då vänder jag mig bara om och går ner tillbaka till avdelningen för Visa On Arrival en våning ner. Där kör jag hela proceduren med blanketter och betalar 51 USD. Eftersom dom vet att jag bara ska stanna kortare än två dygn får jag fyra dagars visum. Det är ju bra att ha lite marginal om planet skulle bli försenat eller inställt.

När jag kommer ut till bagageavdelningen har bagaget redan lagts på sidan av bagagebandet. Jag tar bagaget och går snabbt ut genom flygplatsen och skakar av mig alla som försöker få mig att välja deras CNG eller taxi. Jag stannar på precis samma plats som sist jag var här, det vill säga vid vägkanten ungefär 500 meter ifrån flygplatsterminalen och väntar på första bästa CNG. Det tar max 30 sekunder innan den första stannar och undrar om jag ska åka. Det visar sig att han förstår engelska hyfsat. När jag visar hotellet på google maps verkar han veta direkt var det ligger. Jag har lärt mig att ta det med en nypa salt. Däremot verkar han med säkerhet förstå att hotellet ligger i stadsdelen Shantinagar. 600 Taka säger han som första pris. Jag säger då 500 Taka (ca 57 kr) vilket han går med på direkt. Han kör sedan perfekt hela vägen till hotellet utan att stanna och fråga en enda person. Vi fastnar flera gånger i kraftig trafik. Det kändes trots det som att det lite bättre förhållanden än när jag åkte samma väg in till staden från flygplatsen för en dryg månad sedan.

På kvällen tog jag en två timmars promenad efter middag på KFC (var väldigt hungrig och hittade inget bättre i närheten av mitt hotell). Även fast jag var förberedd denna gång på trafiken och kaoset, så är jag ändå helt tagen på sängen av Dhaka. Det finns två saker som är väldigt problematiska när man går till fots. Det ena är att det är i stort livsfarligt att korsa större gator till fots. Det andra är alla andra människor som går till fots. Det är så igenfyllt av människor att man inte ens kan gå förbi folk! Det är väldigt svårt att få med på bild eller film hur trångt det verkligen är på gatorna i världens mest tätbefolkade stad. Imorgon ska jag göra ett sista försök att fånga det. Det gäller att utnyttja tiden effektivt nu.

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »