Mérida, Yucatán
(5/2-22) Läkartid på sjukhuset hos Oliver klockan 12.00. Han var som vanligt på bra humör och skämtar med tjejen som jobbar mest med det administrativa och alltid ger mig ögondroppar. Jag har börjat lära mig hata dessa pupillvidgande droppar som man blir halvt blind av och som sitter i flera timmar efteråt. Ibland till och med till dagen efter! Tyvärr är det enda sättet för att läkaren ska kunna se in i ögat bra utan att pupillen drar ihop sig. Det enda tråkiga med Olivers och min relation är att han inte kan konversera på engelska och att jag inte kan konversera på spanska. Jag tror säkert vi hade varit bra polare vid det här laget om den biten funnits med i relationen från början. Jag hade förberett en text på spanska i mobilen som jag visade för honom. Där beskrev jag symtomen med något som som ser ut som en rullgardin i ögats topp. Han läste och svarade via google translate att vi snart skulle få svar på om det var näthinnan som var orsaken till skuggan. Jag förklarade att jag var orolig för det här. Efter att ha undersökt båda ögonen i mikroskopet sa han: ”Stefan, perfecto”, samtidigt som han ivrigt började skriva något i google translate-appen på telefonen. När jag läser översättningen på engelska blir jag bara väldigt glad. Det jag ser i toppen av ögat har med silikonoljan att göra. Så det är inget att oroa sig över. Det är helt normalt! Sedan plockar han fram modellen av ögat han brukar plocka fram när han vill förklara ögats anatomi närmare. Han pekar runt och vrider på ögat och pratar på spanska med någon form av tro att jag plötsligt förstår spanska. Jag säger åt honom att han inte behöver förklara närmare och att det räcker för mig att han säger att allt det här beror på silikonoljan. Min dag är räddad. Mardrömmen kanske äntligen tar slut nu. Jag börjar ställa lite frågor avseende när han tycker att jag kan börja jobba och när oljan borde opereras ut. Oliver säger 4-6 månader avseende det (medan Juan pratade om 7-8 månader). Jag tror det här är något jag får låta svensk sjukvård ha sista ordet i. Avseende att börja jobba tycker han den 14 februari är helt ok att åtminstone testa att börja jobba. Efter ytterligare några frågor säger Oliver att han ska skicka en total läkarrapport om några dagar. Jag tackar honom för denna tid och försöker förklara hur glad jag är över att ha fått denna sjukvård. Det gick väl sådär att få fram det budskapet. När vi tar farväl så kunde jag inte hålla tillbaka tårarna och jag tyckte mig se att Oliver också tyckte att det var känslosamt.
Mérida, du verkar ha räddat mig från att bli blind på ett öga, men nu är det dags att lämna dig. Det är dags att exekvera mina fortsatta planer och resa vidare mot Cancún som är min slutdestination. Jag ser fortfarande dåligt på ögat men nu finns det åtminstone hopp om återhämtning och bättring!
(4/2-22) Vilodag. Det har varit både positiva och negativa saker med mitt öga idag. Det positiva är att jag börjar få bättre skärpa på nära håll när jag håller huvudet nedåt. Har hittills bara sett mycket dimmigt på nära håll. Håller jag huvudet horisontellt så ser jag helt suddigt om jag har mobilen framför mig. Lite konstigt men kanske en naturlig del i ögats läkning. Det är svårt för mig att dra några slutsatser av det här. Det negativa är att jag ser en liten skugga i överkant vänster sida i synfältet när jag tittar nedåt. Det är liknande symptom som gjorde att jag misstänkte näthinneavlossning för precis två veckor sedan. Det vore riktigt tråkigt om detta fenomen beror på att näthinnan håller på att lossna igen. Om så är fallet antar jag att ögat måste opereras igen. Jag försöker hitta information där man beskriver hur synfältet fungerar efter att man opererat med silikonolja men hittar inte mycket på svenska. Jag får nog övergå till att kolla internationella sidor istället. Framförallt amerikanska.
Jag har tid hos Oliver imorgon och hoppas att jag då kan förklara mina symptom och att han inte hittar något fel på näthinnan. I måndags när jag var hos läkaren som opererade ögat, Juan, så hittade han inget fel alls. Är det något fel på näthinnan idag måste det ha uppstått någon gång under de senaste dagarna. Just idag känner jag mig mentalt trött på allt det här och vill bara att denna mardröm ska få ett slut. Jag är samtidigt otroligt glad att jag mentalt har hanterat hela situationen på ett otroligt bra sätt fram till nu. Idag känns det som att det är första dagen sedan dagen för diagnosen och dagen för operationen som jag känner lite uppgivenhet. Det är den här skuggan som oroar mest just nu.
(3/2-22) Idag har jag bara tagit det lugnt. Jag har suttit med lite administrativa saker och bland annat försökt förstå hur det fungerar med försäkringskassan och sjukintyg från dag 15. Detta är dag 15 på min sjukskrivning vilket innebär att man ska inkomma med sjukintyg till försäkringskassan. Mitt läge är ju väldigt udda då jag sitter utomlands. Jag har ju lite svårt att inkomma med något intyg som dom kommer att godkänna. Jag ringde och bokade videomöten med Kry som jag hade hört skulle kunna fixa ett läkarintyg, men det stämde inte. Dom kunde inte utfärda något läkarintyg. Dom föreslog att jag skulle vända mig till min vårdcentral i Sverige. Allt som allt tog denna lilla cirkus mig två timmar på förmiddagen. Utan att få något uträttat. Det kanske var lika bra det då jag för första gången denna resa känt mig lite krasslig idag. Ont i huvudet, illamående och yrsel. Kände mig lite het i kroppen imorse men jag har ingen feber. Hade jag haft det hade jag inte kommit in på någon restaurang då dom kollar kroppstemperaturen överallt förutom om man sätter sig på en utomhusservering. Har inte legat över 36 grader vid något av de tillfällen jag kontrollerats idag. Jag tycker att jag borde åka dit på någon släng av covid jag också. Har varit kärnfrisk från influensasymptom de senaste två åren.
I övrigt så har jag bara suttit och njutit av vädret i ett par parker och druckit kaffe och ätit glass. Lite planering inför förflyttningen närmare min sista destination på resan, Cancún. Det är inte många dagar kvar nu. Ska försöka hitta på något vettigt att göra imorgon. Någon liten dagstur igen skulle vara trevligt. Jag har en idé som jag ska se om den är genomförbar. Det är första dagen sedan operationen som jag känt mig lite sämre mentalt på grund av det som hänt. Det är fortfarande lite svårt att förstå att det har hänt. Jag ser fortfarande rätt suddigt och det är mentalt jobbigt. Fysiskt är det också jobbigt. Men jag tror och hoppas på förbättring. Nu gäller det att orka hela vägen hem till Sverige och försöka kämpa för att kunna börja arbeta så snabbt som möjligt igen. Jag har fortfarande en lång och tung uppförsbacke framför mig. Den saken är klar.
(2/2-22) Häromdagen hade jag aldrig hört talas om Progreso de Castro. Idag var jag på en dagstur dit från Mérida. Staden ligger ute vid kusten vid mexikanska golfen i den norra delen av delstaten Yucatán. Avståndet är ungefär fyra mil från Mérida. Jag tittade runt lite igår kväll för att se om det fanns någon dagstur att göra som inte var för jobbig att göra transportmässigt och heller inte var en mayaruin. Progreso som staden kallas passade perfekt in på den beskrivningen. Det går bussar från en helt egen busstation bara ett par kvarter från mitt hotell var tionde minut från tidig morgon till sen kväll. Det blev lite sovmorgon idag då jag varit uppe tidigt några dagar i sträck nu.
Efter den lilla research jag hann göra innan jag åkte fick jag uppfattningen att Progreso de Castro är en liten skitig industristad. Jag hade alltså inte speciellt höga förväntningar inför ankomst.
Busstationen i Progreso de Castro var perfekt belägen bara ett par kvarter från stadsstranden. Jag gick direkt dit och fick en se en riktigt fin tropisk strand. Mycket rent och fint på gatorna i staden och längs stranden. Självklart är inte vattnet lika klart som i Tulum. Det verkar som att man har byggt en helt ny strandgata, Malecón de Progreso, och den är otroligt fin. Mysiga restauranger och verkligen lugn och fin stämning gjorde att jag snabbt fastnade för denna stad. Dom enda gringos jag såg var bofasta. De flesta verkade vara amerikaner och kanadensare. Staden har världens längsta pir. Hela 6.5 kilometer lång är den!
Jag blev kvar i Progreso ända till 17-tiden och det blev ett par måltider och även några drinkar, vilket var väldigt länge sedan. Den första måltiden blev en tonfiskstek med potatis. Det var riktigt gott och det var hög klass både på maten och servicen och dessutom mycket prisvärt. Jag fortsatte sedan till ett annat ställe där det blev några drinkar och en kaffe, och till sist tog jag en sallad innan jag satte mig på bussen tillbaka till Mérida. En mycket trevlig dag.
Dagsturen till Progreso blev lyckad. En mycket välkomnande stad för turister.
Idag upplevde jag för första gången sedan operationen att jag börjar kunna urskilja bokstäver på längre håll. Min förhoppning är att jag ska få uppleva små förbättringar dag för dag framöver. Det skulle vara fantastiskt. Tänk att små förbättringar kan göra så mycket för hopp och humör!
(1/2-22) Trots att jag är halvt blind och därmed sjukskriven så tänkte jag att jag skulle testa att se om jag klarade av ett besök till Uxmal idag. Denna fantastiska mayaruinstad ville jag absolut inte missa när jag ändå är i trakten. Jag har fått lov av mina läkare att göra det här. Dom tyckte att jag nog bara skulle må bra av det. Ögat är inte längre lika känsligt vilket gör att en bussresa här och där inte påverkar negativt på samma sätt som första dagarna efter operationen.
Planen var att ta en så tidig buss som möjligt, men det skulle visa sig att den första bussen inte gick förrän klockan 09.00. Entrén til Uxmal öppnar klockan 08.00 precis som andra mayaruinstäder jag besökt. Detta gjorde mig lite nedslagen då jag trodde att det skulle påverka besöket negativt att jag inte skulle anlända förrän vid 10.30-tiden. Man behöver inte läsa på mycket för att snappa upp att det bästa rådet är att vara på plats så tidigt som möjligt. Det gäller framförallt Chichen Itza som del är den populäraste ruinstaden av alla samt att det ligger inom lagom avstånd för dagsturer från Cancún, Playa del Carmen och Tulum. Som tur var så visade det sig att det inte gjorde så mycket att anlända lite senare till Uxmal. Det är inte i närheten lika hajpat som Chichen Itza och ligger för långt från mayarivieran för att vara aktuellt för en dagstur, vilket innebär att busslasterna därifrån uteblir. Bussen kostade 88 pesos från Mérida och inträdet till Uxmal kostade 494 pesos.
Uxmal är ganska enkelt att navigera med relativt bra skyltning. Jag var bland dom första in på området från vår buss och blev också klar tidigt. Jag hade hört att det skulle gå en buss tillbaka till Mérida klockan 13.30 och klockan var runt 12-tiden när jag var klar med hela Uxmal. Det gjorde att jag bestämde mig för att gå ett varv till och fokusera på de platser jag inte fokuserade så mycket på det första varvet. Det här blev väldigt lyckat. Platser där det under mitt förra besök stod folk och tog selfies eller där det var någon grupp med guide var nu tomma. Det första man möts av när man kommer in på området är kanske den ståtligaste byggnaden av dom alla, Pyramid of the Magician. Många av de resterande byggnaderna är också storslagna.
Alla bilder ovan från makalösa Uxmal. Ett absolut måste att besöka om man har vägarna förbi den här delen av Yucatán-halvön.
När jag var färdig med underbara Uxmal gick jag ut till vägen för att vänta på bussen. Klockan var nu ungefär 13.15. Jag verifierade med en vakt igen att det skulle gå en buss 13.30 vilket han bekräftade. Jag satte av mot busshållplatsen. När jag kom dit står det redan folk och väntar och jag känner igen merparten av dom. Det skulle visa bli en lång väntan. Det dök inte upp någon buss förrän klockan 15.15. Rena katastrofen. En kvinna började bli riktigt sjuk och behövde verkligen mer än oss andra ta sig tillbaka till Mérida. Hennes man lyckades till slut fixa lift så att dom kunde ta sig vidare före oss andra. För min egen del var det mest att jag började bli rejält hungrig då jag inte ätit något alls sedan frukosten vid 7-tiden imorse. Då dagen varit så otroligt bra innan var det enklare att ha överseende med detta med bussen. Antingen har turtätheten dragits ned kraftigt på grund av pandemin eller så hade vi bara en massa otur idag. Jag blev så glad att jag kunde genomföra denna halvdagstur (som slutade med att det blev en heldagstur), efter många dagar utan någon form av vettig sysselsättning.
(31/1-22) Vid 9-tiden hoppade jag på en guidad tur av centrala Mérida som varade i två timmar. Lite av en slump då jag precis passerade när turen skulle starta vid torget. Turen utförs gratis av mycket skickliga guider som pratar omväxlande spanska och engelska. Jag var mycket imponerad av guidens historiekunskaper. Att öva in ett manus man repeterar gång på gång är en sak. Att svara på relativt svåra historiska frågor från åhörarna på ett snabbt och pedagogiskt sätt är något helt annat. Jag gav honom 50 pesos i dricks. När turen var över kom jag i kontakt med polskt äldre par bosatta i Chicago sedan 30 år. Det började med att jag tog kontakt med kvinnan då jag kände igen henne från frukosten på hotellet imorse. Vi tog en kaffe på ett av mina favoritcaféer och pratade resor och jag berättade också om vad som hänt mitt öga. Efter en trevlig pratstund fick jag bråttom att äta inför mitt besök på Clínica Oftalmos klockan 13.00. Jag hade tid hos Juan Cabañas, läkaren som opererade mitt öga. Skönt att få en tid hos honom som är den riktiga experten på näthinneavlossning. Det var lite nervöst under tiden han undersökte ögat, men undersökningen tog inte mer än ett par minuter. Jag tänkte stilla för mig själv att detta inte kunde vara den läkare som opererade mig. Han bar ju munskydd hela tiden så det är inte lätt att identifiera folk. På operationsdagen var jag ju dessutom inte i stånd att lägga folk på minnet på det sättet. Jag var tvungen att fråga honom om det var han som opererade mig. Det var lite pinsamt. Han bekräftade att så var fallet. Framför mig hade jag alltså den person som förmodligen räddat mig från att bli blind. Blotta tanken på det gjorde att jag fällde en liten tår. Efter undersökningen sa han att näthinnan ser ut att sitta fast bra men att det såklart inte finns några framtida garantier att komplikationer inte kan uppstå. Han berättade också att silikonoljan bör opereras ut efter ungefär 7-8 månader. I övrigt var det inget särskilt eller nytt jag fick reda på. Jag poängterade vikten av noggrann och bra dokumentation så att läkare i Sverige kan ta över när jag kommer hem. Han lovade att överföra informationen från dagens undersökning till Oliver. Avseende min hemresa skulle jag kunna flyga hem idag om jag ville. Det lät bra. Om det inte händer någonting väldigt udda så kommer jag alltså att åka hem på mitt originaldatum. Nästa undersökning är på lördag klockan 11.30 hos Oliver. När det besöket är gjort är jag redo att lämna Mérida under förutsättning att även den undersökningen går bra. Förmodligen lämnar jag Mérida redan dagen efter. Jag är tacksam och glad för den fina vård jag fått hittills. Det enda jag börjar tröttna på är dessa pupillvidgande ögondroppar som gör mig nästan blind i 5-6 timmar som tyvärr är ett måste vid undersökningarna. När jag skriver detta är klockan runt 22-tiden. Jag fick dropparna vid 13-tiden och jag ser fortfarande väldigt suddigt. Jag hoppas pupillen lugnar ner sig snart.
En sak till som jag fick gjort idag när jag kommit tillbaka till hotellet var att klippa mig. Klippningen kostade 50 pesos. Det fanns en salong bara ett femtiotal meter från hotellet. Jag gav honom 20 pesos i dricks. Resultatet blev en av de bättre klippningarna dom senaste 5-10 åren!
(30/1-22) Första natten sovandes liggande istället för sittande. Det blev några extra timmars sömn bara för det! Idag har jag bytt hotell och passat på att promenera bort till stadens paradgata, Paseo de Montejo, som jag fram till igår inte ens visste fanns. Det är en riktigt fin gata med bländande kolonialarkitektur. Jag gick gatans längd innan jag tog en taxi tillbaka till mitt nya hotell för att kolla om rummet var färdigt för incheckning. Hotellet heter La Mision de Fray Diego och är ett anrikt, historiskt och mycket lugnt och trevligt hotell. Det är mitt intryck så här långt. Vi får se om jag tycker så längre fram också. Det kostar lite mer än mina tidigare boenden och då utlovas det en riktigt bra frukost. Imorgon har jag tid på ögonkliniken klockan 13.00 så det blir ytterligare en dag som bryts av mitt i dagen. Från och med tisdag hoppas jag kunna börja aktivera mig lite och framförallt göra ett försök att åka och se Uxmal! Det enda jag inte får göra just nu är att bada i cenotes, swimming pool eller i havet.
Merparten av bilderna ovan är tagna längs Paseo de Montejo, Méridas paradgata.
(29/1-22) Ögonundersökning hos Oliver på sjukhuset på förmiddagen idag. Han hade ingen tolk med sig idag som sist, så vi fick kämpa lite extra för att förstå varann. Jag förklarade honom att jag ser väldigt dåligt på ögat. Han menar på att det är rätt vanligt första tiden och att det dessutom beror på silikonoljan. Oavsett vad det beror på så är det en kraftig synnedsättning som jag lär få leva med. Jag har slutat hoppas utan förbereder mig hela tiden för det värsta. Det skulle kunna bli så att synen inte kommer att bli bättre än så här. I så fall är det ett rejält avbräck i tillvaron. Efter ett par inledande undersökningar blev det pupillvidgande ögondroppar i båda ögonen för att kunna se in i ögat. Rutinmässigt tittar man vid varje undersökning även på det friska ögats näthinna för att se om det finns någon tendens till problem. Man ser väldigt grumligt med dessa droppar under många timmar efteråt, vilket är väldigt otrevligt. Särskilt nu då jag har ett öga jag ser riktigt dåligt med.
Oliver sa att allting såg bra ut förutom att ögat är lite inflammerat. Han undrade om jag tagit ögondropparna enligt ordinationen. Jag förklarade för honom med hjälp av Google Translate att jag varit extremt noga med örondropparna. En av de frågor jag hade idag till honom var när jag kan börja att sova liggande istället för sittande. Det kunde jag göra från och med idag. Det har jag längtat en hel del efter den sista tiden. Jag fick en ny tid hos honom nästa lördag (den 5 februari) samma klockslag och dessutom en tid redan på måndag (den 31 januari) hos läkaren som opererade mig. Oliver säger att han är den riktiga experten på näthinneavlossning och att hans utlåtande är otroligt viktigt.
Idag fick jag ta ett beslut angående om jag ska förlänga min vistelse här på Hotel del Gobernador eller byta hotell imorgon då min bokning går ut. Det slutade med att jag bestämde mig för att byta hotell igen. Jag trivs bra här förutom en sak. Det är alldeles för mycket liv med barnfamiljer och stora turistgrupper som lever om rejält på kvällarna. Rummet är mycket lyhört. Jag behöver en möjlighet att kunna sova bra. Efter en hel del letande så hittade jag ett hotell ungefär 250 meter från mitt nuvarande hotell. Det är ett lugnt och fint hotell med vacker arkitektur. Priset per natt är det dubbla jämfört med Hotel del Gobernador, men det är det värt för att jag ska kunna sköta ögat på bästa sätt.
(28/1-22) Första dagen med lite bättre känsla i ögat. Jag ser definitivt bättre idag än igår. Jag har också gjort en annan upptäckt. Jag ser bättre med ögat utan glasögon. Synen verkar ha förändrats rejält. Att byta glasögon blir obligatoriskt om några månader. Det som fortfarande inte fungerar är skärpan som inte är bra alls. Den blir säkert bättre med tiden. Idag har jag varit ut och gått lite längre promenader i staden och även besökt stadens stora marknad, Mercado Lucas De Galvéz. Jag äter bra och försöker motionera lite lagom. Ser till att hålla huvudet i en så bra position som möjligt all vaken tid, och även när jag sover. Att promenera är en bra motionsform då kroppen får en bra hållning och går man bara försiktigt så utsätts inte huvudet för några vibrationer.
Merparten av bilderna ovan är från marknaden Mercado Lucas De Galvéz i centrala Mérida. Några slumpvisa bilder tagna längs gatorna på min promenad från hotellet till marknaden. Mérida är en mycket pittoresk och färggrann stad.
Jag försöker planera resten av vistelsen här i Mexiko lite nu också. För bara ett par dagar sedan var det otänkbart att ens tänka i dom banorna. Jag försöker ha en plan för vad jag ska göra om jag blir kvar här i Mérida om det tillstöter något problem med ögat. Det skulle i sin tur även kunna innebära att jag inte kan åka hem med min originalbiljett till Sverige. Jag ska på andra kontrollen efter operationen imorgon. Det borde kunna ge en indikation på hur den fortsatta vistelsen kan spenderas i Mexiko innan hemresa. Som jag skrev igår så har jag ett par mayaruinstäder jag gärna vill se. Det skulle göra mig helnöjd med resan trots alla problem jag drabbats av.
(27/1-22) Jag har tillbringat en lugn dag i Mérida idag. Jag har samma ritualer varje dag nu. Korta promenader för att äta och sedan tillbaka på hotellrummet var fjärde timme för att ta ögondroppar.
Vilken otroligt trevlig stad detta är. Jag hade kommit hit förr eller senare denna resa då staden var ett absolut måste på min övergripande planerade resrutt. Dom enda destinationer jag egentligen missat i min resrutt på grund av ögat är Xpujil (som bas för dagstur till Calakmul) och Campeche (huvudstad i delstaten med samma namn). Jag har två önskningar nu vad gäller resan innan jag åker hem till Sverige. Det ena är att få göra ett besök till Uxmal och den andra är att besöka Chichén Itzá. Båda två är makalösa mayaruinstäder som har legat högt på min måste-lista i många år. Första steget är att få tillåtelse av min läkare att genomföra den typen av utflykter med allt vad det innebär. Idag har jag tagit min första fotorunda i Mérida. Kul att äntligen komma igång med det igen. Jag kör inte alls lika hårt som jag brukar. Framför allt så orkar jag inte med det rent fysiskt ännu.
Min första fotorunda i vackra Mérida.
Nu gäller det att vara tacksam för all syn jag får tillbaka efter det trauma som ögat har gått igenom. Skötseln av ögat har fortsatt högsta prioritet nu. Jag har mått bra mentalt under hela tiden. Min mentala styrka är något jag haft mycket nytta av då saker har sett som mörkast ut. Som dagen efter operationen då jag efter undersökningen hade fått pupillvidgande ögondroppar som grumlar synen i sex timmar. Fortfarande traumatiserad av operationen dagen innan och den chock som hela den här upplevelsen inneburit skulle jag gå ut och äta lunch på eftermiddagen. Plötsligt insåg att jag knappt kunde navigera till restaurangen som jag visste vägen till sedan tidigare. När jag väl lyckats ta mig dit och satt mig ner kunde jag inte läsa menyn. Då var det nära till gråt. Men det ordnar sig allt som oftast, vilket det gjorde även denna gång.
Status ikväll är att jag bara har ledsyn på ögat. Ögat är irriterat och svullet och vätskar mycket. Jag har för första dagen idag också haft lite sprängande värk i ögat. Jag hoppas det är övergående. Det skulle kunna vara ett tecken på ökat tryck i ögat, något som är en varningssignal för att något gått snett. Jag ska ta upp det med Oliver på nästa kontroll.
(26/1-22) Nu har jag bott en natt på Hotel del Gobernador och jag trivs med allt här redan. Sov lite bättre natten till idag. Förmodligen för att jag samlat ihop till tröttheten då jag sovit dåligt många nätter i rad. Den dåliga sömnen beror främst på att jag inte får ligga ner och sova.
Hela förmiddagen och en del av eftermiddagen gick åt till att arbeta med det efterföljande administrativa arbete som måste fixas efter operationen. Satt i ett par timmar och försökte ringa till Kry innan jag lyckades etablera kontakt med dom via deras app. Jag berättar för personen i webbkameran vad som har hänt och att jag behöver ett intyg till arbetsgivaren för dag 8 av min sjukskrivning. Då får jag direkt till svar att det inte behövs. Detta för att regeringen har beslutat att man inte behöver intyg förrän dag 15. Det var bra för mig vilket gör att jag slipper prioritera det just nu. Har så mycket annat att tänka på ändå. När jag fick reda på det här övergick jag till skriva på min skadeanmälan till If. Samla ihop kvitton och läkarrapport. Jag fastnade på ett par saker på blanketten (skadeanmälan) som jag skickade frågor om till If. Hoppas att jag har fått svar på dom imorgon när jag vaknar så jag kan färdigställa och skicka till If.
Resten av dagen tog jag det mycket lugnt. Jag har promenerat ett par gånger fram och tillbaka till Plaza Grande, stadens centrala torg. Det är ett mycket fint torg. Sedan har jag testat ett par nya restauranger.
Då det gäller synen på ögat så är det ungefär som igår. Möjligen lite, lite bättre. Jag ser fortfarande mycket dåligt. Det är bara att ha tålamod nu och försöka hålla modet uppe och hoppas på det bästa. Positivitet är något som alltid förbättrar situationen.
(25/1-22) Uppe strax före 8 för att ta mina första ögondroppar för dagen. Jag har tiderna 8,12,16,20 och 24 för ögondroppar, och det är två sorters ögondroppar på varje administrationstid, en droppe av varje sort. Jag tar väldigt seriöst på allt jag rekommenderas göra. Särskilt noga är jag med ögondropparna och lägesbehandlingen. Inatt var det svårt att sova. Jag sover sittande med huvudet lite lutande snett åt vänster och bakåt. Det är viktigt för att silikonoljan ska utöva tryck mot rätt delar av näthinnan.
Som vanligt har jag fått några konstiga mejl från SOS International igen där dom frågar hur mycket jag har betalat själv för vården. Hela grejen med dom är ju att dom ska sköta allt som har med betalningar att göra. Eftersom dom har hänvisat mig till denna vårdgivare så har dom ju rimligen egna kontakter med vårdgivaren. Jag ska absolut inte behöva jobba något själv med dessa bitar. Idag skickade jag ett mejl med alla mina utgifter i form av kvitton som bifogade filer. Någonstans känns det som att någon instans försöker få dubbelt betalt. Men det kan inte vara mitt bekymmer.
Vid lunch flyttade jag från Hotel Santa Maria till Hotel del Gobernador. Jag trivdes bra på Hotel Santa Maria men hade bara bokat fyra nätter där och tänkte att det skulle bli lite omväxling att testa något annat istället för att förlänga. Hotel del Gobernador verkar verkar vara ett trevligt hotell och ett pinnhål upp i standard.
Hotel del Gobernador. Mina första foton sedan paniken med ögat utbröt i Bacalar.
Sammanfattningsvis så har jag inte åstadkommit så mycket idag. Jag måste verkligen fortsätta att vara försiktig för ögats skull. Jag ser fortfarande ytterst lite på ögat idag, men det känns som att det kan finnas en liten förbättring sedan igår. Jag kan inte säga exakt vad som är bättre, möjligtvis att jag ser konturer skarpare.
Förutom att jag nästan är helt blind på ögat så är en annan stor sorg just att det finns så mycket att se här och jag inte kan göra någonting. Det är hemskt. Minst en vecka kommer jag vara mycket försiktig med att anstränga mig överhuvudtaget. Det kan göra skillnaden på om jag ska kunna se med ögat i framtiden eller inte. Det är mycket viktigt att följa läkarens instruktioner av lägesbehandlingen.
(24/1-22) Det enda jag hade lagt in i planeringen på att-göra-listan idag var att lämna in tvätten. Hotellet har ingen tvättservice, vilket inte spelar så stor roll då det finns Lavanderias i vart och vartannat gathörn. Jag har passat på att ta lite kortare promenader också. Har sett lite, lite mer av Mérida idag. Det lilla jag sett pekar på att det är en mycket trevlig stad. Ögat är väldigt suddigt idag. Det är första dagen idag jag erfar det opererade ögat utan pupillvidgande ögondroppar.
Det som känns svårt just nu är att veta var gränserna går angående vad jag kan göra rent fysiskt. Det känns som att jag snart kan gå och köpa mer underkläder och passa på att lära mig mer spanska. Små grejer för att upprätthålla motivation betyder mycket just nu. Spanskan har alltid varit svårt för mig att komma igång med. Jag vet inte riktigt varför. Jag skulle ha en otrolig nytta av det då tanken är att åka till alla länder i latinamerika framöver.
(23/1-22) Efterkontroll hos Oliver klockan 10.00 på sjukhuset. Som vanligt så var Oliver sen. Han dök upp vid 11-tiden tillsammans med en kvinnlig kollega som var med som tolk (inte samma person som var med igår) och även som en kompetens i undersökningen av mina ögon. Först trodde jag bara att hon var tolk. Jag upptäckte att hon verkade mycket kunnig så jag frågade om hon var ögonläkare och då bekräftade hon det. Första vändan undersökte båda två båda ögonen efter att bandaget för mitt opererade öga tagits bort. Just den proceduren kändes väldigt läskig, avtäckningen av ögat. Skulle jag se någonting alls på ögat? Det visade sig att ögat var väldigt svullet och att jag nästan inte såg något alls. När det andra ögat skulle undersökas blundade jag hela tiden med mitt opererade öga nu avtäckt.
Sedan gjordes samma procedur igen tjugo minuter efter jag fått pupillvidgande ögondroppar. Ögondropparna grumlar synen rejält och nu var det således för sent att bedöma hur bra jag såg på det opererade ögat. Grumlet skulle bestå i närmare sex timmar enligt Oliver. Innan den andra undersökningen frågade jag hur den första gått och får då till svar att det verkar se bra ut. Efter den andra ställer jag samma frågade igen fast lade till en undran om näthinnan satt på plats. Oliver sken upp och svaret blev ja även på den! Jag kände att jag plötsligt fick svårt för att hålla mig för att börja gråta och Oliver uppmärksammade det och hämtade papper och torkade bort tårarna. Han ville att kollegan tittade en gång till gång till så mina glädjetårar var mest bara i vägen.
När allt var klart var det dags för instruktioner för den kommande veckan avseende medicinering med antiinflammatorisk medicin och administration av två olika sorters ögondroppar var fjärde timme. För ögondropparna har jag fått ett schema hur dom ska tas vecka för vecka. Fem veckor ska det tas ögondroppar med nedtrappning. Nästa kontroll ska göras lördagen den 29 januari. Jag blir glad varje gång jag får besked om att fortsatta kontroller ska göras. Innan vi skiljs åt får jag den första dosen ögondroppar och sedan gör vi high five och jag beställer en uber-taxi. Det jag bävar mest för är taxiresorna mellan hotellet och Mérida Star Medical Hospital, vilket jag tidigare nämnt är närmare en mil. Detta skulle kunna vara förödande för ögat med allt hoppande och guppande. Jag började med att visa taxichauffören ett meddelande i translate-appen som löd: ”Kör försiktigt, jag kan bli blind på ena ögat annars”. Det märktes under resans gång att han tog det extra försiktigt.
Resten av dagen bestod av vila och att göra några ärenden. Vanliga ärenden och praktiska saker har plötsligt blivit större projekt nu. Hotellet jag bor på är väldigt trevligt och mysigt med relativt enkla men bra rum. Med tanke på att jag bara betalar 625 pesos per natt så är det ett riktigt kap. Frukost ingår ej för det priset. Jag tror för övrigt inte det går att få frukost ens på detta hotell. Restaurangutbudet i denna stad är magiskt bra, vilket underlättar den situation jag befinner mig i. Det lär nog ta ett tag att testa alla restauranger bara i de närmsta kvarteren runt hotellet.
(22/1-22) Dagen för operation. Jag hade ställt väckarklockan på 06.30. När jag vaknade kände jag mig lite törstig men kom snabbt på att jag varken får dricka eller äta senare än åtta timmar inför operationen. Tiden för operationen var 08.00 så jag hoppade in i en taxi runt 07.15, osäker på hur länge bilfärden till Clinica Oftalmos skulle ta. Ett annat ställe än platsen för undersökningen igår alltså. Turligt nog var det drygt fem kilometer hit istället för tio kilometer som var fallet med Mérida Star Medical Hospital. Allt studsande och hoppande i en taxibil är definitivt inte bra för mitt öga nuläget. Jag var framme runt 07.45 vid kliniken. Det var alldeles svart i lokalen trots att öppettiden var angiven till 07.30 på lördagar. Nåväl, jag hade inte min tid förrän klockan 08.00. Det började anlända lite folk vid 08.30-tiden. En städerska och någon sorts säkerhetsvakt som låste upp. Jag blev ombedd att sätta mig i väntrummet. Vid 09-tiden började det anlända lite fler patienter som satte sig och väntade. Dessa personer gick sedan till kassan och anmälde sig efter att två tjejer dykt upp som öppnat och ropat fram folk. Ytterligare en halvtimme passerar och nu börjar jag känna en ganska stor frustration. Det kändes som att jag blev totalt ignorerad. Till slut gick jag fram till kassan och frågade vad som hänt med min tid klockan 08.00. Den enda referens jag kunde nämna var ögonläkaren Oliver som ställde diagnosen på sjukhuset igår. Jag visste inte vad jag skulle säga. Fick bara fram, I am going to get blind, help me! Oliver borde ha varit här nu. Utan honom var jag rätt så mycket ute i kylan. Båda tjejerna bara ryckte på axlarna och hittade ingen Stefan på listan över bokningar. Ingen av dom kunde heller ett ord engelska så jag använde google translate för att kommunicera med dom. Plötsligt så plockar en av tjejerna upp en lapp där det står ”Oliver 09.00”. Jag hade tid klockan 08.00 och klockan var nu 10.00 och ingen Oliver syntes till. Jag går och sätter mig på en av stolarna igen. Nu var jag för första gången nära att börja gråta. Jag kände mig otroligt liten.
Plötsligt så hör jag en röst bakom mig: ”Hola, buenos dias Stefan”. Oliver hade anlänt! Han hade även till min stora glädje med sig en tjej som skulle fungera som översättare då Olivers engelska som jag tidigare nämnt lämnar mycket att önska. Nu började det äntligen hända saker. Jag tog snabbt upp det här med betalningen, och att SOS International återigen meddelat att dom ställt ut en betalningsgaranti. Då sade tjejen på engelska att det tyvärr inte finns någon överenskommelse med denna klinik och mitt försäkringsbolag. För att få ett snabbt slut på det här erbjöd jag mig att betala med kort direkt. 40 000 peso kostade operationen. Efter betalningen fick jag byta om till operationskläder och sedan rullades jag in i rullstol och en tjej satte en infusion i handen. Sedan fick jag sitta rullstolen i närmare en halvtimme ensam i detta rum. Plötsligt började tårarna rinna kraftigt. Jag vet inte om det berodde på att jag kände mig lite ensam inför operationen, eller vad som var anledningen. Jag hade svårt att få stopp på det. En ur personalen kom och hjälpte mig ur rullstolen för att jag skulle kunna väga mig och därefter togs ett blodtryck. Sedan fick jag sätta mig i rullstolen igen och för att rullas in i operationssalen. Där fick jag lägga mig på rygg på en säng med en massa instrument bredvid. Efter att ha legat några minuter hör jag Olivers röst samt ytterligare en mansröst. Det visar sig vara läkaren som skulle utföra operationen. Han börjar direkt tilltala mig på engelska och inger ett väldigt trevligt första intryck. Jag känner mig trygg och bekväm med honom direkt. Sedan påbörjas en bedövningsprocedur med ögondroppar och något annat som jag inte fattar vad det är för något. Någon typ av bedövningssalva som masseras runt ögat. En massage med rätt hårt tryck. När bedövningen verkar täcker man över mitt friska högra öga och sedan påbörjas operationen av det vänstra ögat. Ingen sövning behövdes alltså, något som var skönt att slippa. Efter ungefär två timmar är det hela överstökat och man sätter över ögat med ett stort bandage. Efter att ha fått sitta still en timme i ett rum leddes jag ut till entrén och väntrummet. Det var bara för mig att be tjejerna ringa taxi och sätta mig i väntrummet och vänta. Jag kände ännu mer obehag inför taxiresan nu. Men den skulle visa sig gå väldigt bra. Tjejerna hade förklarat omständigheterna för taxichauffören så att han körde extra försiktigt. Dom verkade glada och trevliga nu och verkade helt ha glömt att jag halvt skällde ut dom för några timmar sedan. Skönt att det här var överstökat nu. Jag hade fått order hur jag skulle bete mig under det första dygnet. Imorgon skulle jag få mer utförliga instruktioner då jag skulle tillbaka till sjukhuset för undersökning av operationsresultatet. En viktig del i den här proceduren är lägesbehandlingen som man skall få instruktioner om hur den ska gå till innan man åker hem. I mitt fall så fick jag order om att absolut inte ligga ner. Detta innebär att jag måste sova sittande, med huvudet lutat snett bakåt åt vänster. Denna del är nästan lika viktig som operationen för att få en bra läkning av näthinnan. Hur man ska lägesbehandla styrs av var näthinnan lossnat och därmed lagat den.
Nog för idag om ögat nu. Denna tänkta resesida börjar mer och mer handla om sjukdomar än resor. Beklagar det, men det är också väldigt viktigt för mig att få skriva av mig om det som händer just nu. Det ingår i resandet att kunna hantera sjukdomar och trauman också. Att jag ens orkar och klarar det i nuläget känns också som en mental styrka mitt i allt elände.
(21/1-22) Efter att direkt på morgonen ha gjort lite research på vilka platser i den här delen av Mexiko det finns specialistkompetens på ögonkirurgi landade det i att valet stod mellan två orter, Mérida och Cancún. Mérida kändes enklare och dessutom mer humant och förmodligen enklare att fixa hotell och annat praktiskt. Även enklare att åka taxi till och från kliniker eller sjukhus. Det lär vara helt andra problem med taxi i Cancún med uppblåsta priser och diverse scams. Jag bestämde mig rätt snabbt imorse att strunta i Xpujil så jag började med att avboka hotellet där och sedan gå in på sajten för ADO-bussar och leta på bussar till Mérida. Jag kunde snabbt konstatera att det gick en enda buss idag. Klockan 10.20. Restid fem timmar ungefär. Nu hade mitt fokus helt övergått till att söka akut hjälp för ögat. Efter samarbete med mina föräldrar i Sverige som bland annat hjälpte mig att ringa SOS International och upprätta ett ärende där, så fick jag en anvisning till ett sjukhus i Mérida. Mérida Star Medical Hospital. Parallellt så hade jag även började kommunicera med ett företag som verkade vara bra på ögonsjukdomar vid namn RetimediQ. Hotellets ägare Rolando hjälpte mig att ringa en taxi för transport till ADO:s busstation i Bacalar. När jag kom dit köpte jag direkt en biljett till Mérida. 578 pesos kostade den. Jag var mest bara lycklig över att det fanns tillgång på sittplatser i bussen. Om inte hade jag förlorat en hel dag alternativt blivit tvungen att ta taxi. Under bussresan bokade jag ett hotell för fyra nätter i Mérida.
Bussen var framme vid 15.30-tiden i Mérida. Vid det laget hade jag nu minst 40 % av synfältet skuggat. Riktigt otrevligt alltså. Trots det hade jag lyckats behålla ett lugn som jag nästan blev lite förvånad över. Jag bestämde mig för att gå en och en halv kilometer till mitt hotell. Att gå denna gång var verkligen ren dumhet. I alla fall när jag tänker på det så här i efterhand. Fysisk aktivitet kan snabba på förloppet för näthinneavlossningen. Efter incheckningen till hotellet hade jag ett viktigt beslut att fatta. Skulle jag välja att åka till Mérida Star Medical Hospital som samarbetar med mitt försäkringsbolag If eller min vårdgivaren RetimediQ som jag på egen hand hade etablerat kontakt med? Jag hade inte mycket tid att vela utan var tvungen att ge mig iväg i en taxi. Jag valde att börja med att åka till Mérida Star Medical Hospital. RetimediQ visade sig ligga samma del av staden, så plan b hade varit att åka dit. Nästan en mil i taxi visade det sig bli från mitt hotell. När jag kommer in till sjukhusets reception och kassa fick jag direkt problem med att få dom att fatta mitt ärende och vem jag var. Ingen av dom som satt bakom disken kunde ett ord engelska. Det slutade med att dom fick ringa efter en person som kunde engelska. När jag hade blivit registrerad säger hon att jag slipper betala till sjukhuset då If ska stå för det. Jag skulle nu bara sätta mig ned och vänta lite för att sedan åka upp till våning fyra och träffa en läkare vid namn Oliver. När jag suttit och väntat en stund kommer tjejen till mig och säger att If inte har något samarbete med denna ögonläkare Oliver så jag skulle behöva betala honom själv. Jag blev skitsur direkt och försökte få fram att jag inte accepterade det här. Efter att det lugnat sig lite frågade jag hur mycket det handlade om. Det visade sig bara vara 1000 pesos för undersökningen. När jag kollar i plånboken så har jag 800 peso. Nu kände jag att jag nästan ville ge upp. Jag hade lämnat all övrig cash i hotellrummet. Mycket på grund av att jag inte hade räknat med att behöva lägga ut en enda peso själv på det här stället. Tjejerna fick även fram att dom inte kunde ta annat än cash just nu. Precis då får jag syn på en ATM en kort bit därifrån. Tar ut några tusen peso och betalar tusen peso som jag sedan betalar till Oliver när jag träffar honom på våning fyra. Det var verkligen tur att det löste sig
Oliver började med att ställa lite frågor kring min sjukdomshistoria. Allmänt först och sedan riktat mot det som har med ögonen att göra. Vi kommunicerade uteslutande genom att använda Google Translate vilket fungerade bra, men samtidigt var det tidskrävande. Av de fem ögonläkare dom hade på listan i receptionen var det endast Oliver som inte hade engelska med i sitt CV. Naturligtvis! Men som person verkade han jättebra så vi lyckades förstå varann bra bra mycket tack vare det. Samt Google Translate då som sagt. Ögonundersökningen gick till precis som jag är van hemifrån. Han undersökte båda ögonen. När han var klar gick vi ut och satte oss på kontoret där vi satt innan undersökningen för att han skulle meddela mig resultatet. Nu såg han plötsligt allvarlig ut och verkade ivrig att kommunicera med mig. Han tittade på mig och pratade in något på spanska i luren och visade mig skärmen med den engelska översättningen. Stefan, you have a retina detachment, stod det på skärmen. Jag fattade direkt och som en följdfråga pratade jag in. Är det långt gånget? Svaret från Oliver: Sí. Du måste operera dig imorgon bitti för att inte riskera att bli helt blind för alltid. Låt oss hoppas att det inte hinner förvärras så mycket mer innan dess. 08.00 ska du åka till en klinik som heter Clínica Oftalmos. Vi var nu klara för idag. I taxin hem började jag på allvar oroa mig för allt hoppande och studsande på guppiga vägar med vårdslös körning. Det började också gå upp för mig att det verkligen var allvar nu. Jag hade fått rätt i min egen diagnos-gissning, vilket var positivt. Beslutet att åka upp till Mérida idag var alltså hundra procent rätt. Det hade kunnat gå riktigt illa om jag inte gjort det. Jag hade av förklarliga lite svårt att somna efter denna hemska dag. Förmodligen den värsta i mitt liv så här långt.