(3/8-16) Min sista heldag i Kyiv. Planen idag var att åka till de nordöstra delarna av Kyiv för att leta efter stor marknad som heter Petrivka market. Lokalbefolkningen kallar den för ”bokmarknaden”, men det skall finnas allt möjligt där. Informationen online är väldigt förvirrande. En del information säger att man bara åker till metrostation Petrivka och så är man där. Annan information säger att man efter att tagit sig till metrostation Petrivka skall åka buss nummer 21 över till andra sidan Dnepr från Petrivka sett. Jag valde det senare, vilket inte visade sig vara så lätt. Jag åkte med buss 21 ända till dess slutstation. Det var en massa hållplatser längs vägen, men ingen av dom kändes rätt att kliva av på. Jag tog buss 21 tillbaka efter att kollat runt en stund bland de riktigt slitna hyreshusen i området, men ingen Petrivka market i sikte. Förorterna i Kyiv är enorma, med gamla sovjetbostäder överallt. Riktigt häftigt tyckte jag det var att se denna del av Kyiv. Det var därför jag ändå kände mig nöjd när jag kom tillbaka hem, trots att jag inte hittade marknaden.
(2/8-16) Idag har jag varit och besökt en sevärdhet som jag missade vid mitt första besök i Kyiv i maj 2015. Kyivs 102 meter höga moderlandsmonument. Vädret har varit bra idag igen så det var väldigt trevligt att åka ut till tunnelbanestation Arsenalna och sedan promenera bort till moderlandsmonumentet. Jag åt även lunch därute innan jag åkte tillbaka till centrala Kyiv.
Bilder ovan från mitt besök till moderlandsmonumentet i Kyiv.
(1/8-16) Det har inträffat minst två mirakel idag i Kyiv. Det ena är att jag handlat kläder. Åkte till slutstationen på Lisova, den röda tunnelbanelinjen (linje M1) och handlade kläder där. Det finns riktigt mycket att välja på, men det kanske inte är så lätt att hitta vad man söker som västerlänning. Mirakel nummer två var att jag lyckades köpa en tågbiljett ut ur Kyiv. Jag åkte först tunnelbana till centralstationen. Sedan stod jag i kö i tre olika biljettluckor, ganska lång stund vid varje. Vid den tredje så fick jag fram mitt budskap som jag dessutom hade skrivit ner på en lapp som jag kunde räcka fram. Om personen som sitter i kassan inte kan engelska blir man hänvisad till en annan kassa och det finns över hundra biljettkassor på Kyivs centralstation! Det ska finnas dedikerade kassor för utlänningar, men systemet verkade inte fungera så bra idag. Nu har jag en biljett som jag inte ens kan läsa, jag hoppas att dag och avgångstid för resan blev rätt. Kyivs centralstation är för övrigt en riktig sevärdhet som ej bör missas missas om man besöker staden, även om man inte skall ut och åka tåg. Mycket fin arkitektur.
Så här ser min nyinköpta tågbiljett ut. Jag hoppas det blev rätt nu!
I övrigt så kan det sägas att det är väldigt omtumlande att åka tunnelbana i Kyiv. Det är väldigt varmt och trångt och gamla tåg. Stationerna är väldigt vackra och rulltrapporna är dom längsta man åkt i hela sitt liv. Detta på grund av många av stationerna ligger väldigt långt under marknivån. En sak som jag funderar på ibland är hur en evakuering skulle fungera i en nödsituation när man befinner sig ett hundratal meter under jord.
Lite mer funderingar. Alkoholen i Ukraina. Det står helt klart att Ukraina har stora problem med alkoholism. Den goda tillgängligheten, det låga priset samt den kultur som finns spär på problemet ytterligare. Det som slår mig är dock att man ser så lite folk som raglar omkring i Kyiv på kvällarna. Jag har heller aldrig sett någon aggressivitet. Man ser inte många poliser som är ute och patrullerar till fots. Frågan är om det jag upplever stämmer? Vad är hemligheten till den trevliga stämningen på stan? Vi pratar trots allt om en storstad där folk kan köpa alkohol i stort sett i varje gathörn åtminstone fram till klockan 23.00 varje dag!
(31/7-16) Heldag på stranden i Hydropark. Fantastiskt väder.
(30/7-16) Idag har jag flyttat till ett nytt boende. Kanonväder igen. Har bara tagit det lugnt.
(29/7-16) En mycket lugn dag. Jag har mest bara strosat runt i den 35-gradiga värmen och tagit det lugnt och ätit gott.
(28/7-16) Förmiddagen spenderades i gångarna med affärer under Khreschatyk i jakten på en fotoautomat att ta passfoton med. Det tog inte lång stund förrän jag hittade en. Nästa problem var att navigera bland menyerna som uteslutande var skrivna på ukrainska. På något märkligt sätt lyckades jag till slut få ut sex passfoton. Nästa anhalt var den belarusiska ambassaden. Jag tänkte göra ett nytt försök här i Kyiv. Senaste det begav sig var för ett par månader sedan på den belarusiska ambassaden i Warszawa. Då gav jag upp. Jag bor ganska nära den belarusiska ambassaden så det var enkelt att hitta och ta sig dit till fots. Efter att ha snackat med en person i grinden på ambassaden blev jag hänvisad att gå över till andra sidan gatan och köpa försäkring. Jag fick dessutom veta att avdelningen för visumansökan inte skulle öppna förrän klockan 14.30. Jag gick således över gatan till det så kallade försäkringsbolaget. Fick eskort ända in till rätt dörr av en belarusisk militär. Jag knackade på dörren och en man med väldigt udda personlighet öppnade. Efter att ha diskuterat olika visumtyper och varit inne på min mejl på mannens kontorsdator insåg jag att jag var ännu mer förvirrad nu. Han pratade dålig engelska och blandade snack om privat visum med turistvisum och en massa konstiga regler. Jag låtsades förstå och sa åt honom att jag skulle komma tillbaka på eftermiddagen. Det blev aldrig så. Jag bestämde mig för att skrota planerna på att åka till Belarus ännu en gång.
(27/7-16) Efter en timmes färd med den nya fina minibussen, ser jag när jag tittar ut genom fönstret hur luften vibrerar av värmen längs asfaltskanten. Det är 35 grader i skuggan och helklart väder. Vi har sedan länge lämnat Kyivs avgaser och hetsiga trafik och nu möter vi knappt några bilar längre. Vi stannar till, och får order om att göra oss redo att visa upp våra pass. Ingen fotografering av vakter eller faciliteter tillåts vid denna checkpoint. Vi har kommit till den första av två exkluderingszoner som ligger på en radie av 30 km från kärnkraftverket och reaktor 4 som exploderade den 26 april 1986. Stoppet känns som en ren formalitet där vi alla blir uppropade en efter en för att gå fram till den militärklädde mannen med sovjetiskt utseende och visa upp passen. Vi är snart på väg igen. Känslan som börjar infinna sig efter att vi har passerat nästa checkpoint vid exkluderingszonen vid 10 km från kärnkraftverket är svår att beskriva. Medan vi kör sakta framåt i det ödsliga landskapet fladdrar minnen från barndomen om Becquerel, älgkött och bärplockning förbi i huvudet. Detta är faktiskt en del av min egen livshistoria som berör mig ordentligt. Tidsmässigt ligger Tjernobyl-katastrofen väldigt nära mordet på Olof Palme. För mig var denna händelse mycket större. Det känns stort att äntligen få vara här och se detta i verkligheten.
Vi har nu tagit oss till Tjernobyl stad som vi långsamt kör igenom medan Daria går igenom stadens historia. Efter ett kort stopp vid monumentet för de brandmän som offrade sina liv för att hjälpa världen att släcka härdsmältan i reaktor 4 i Tjernobyl, stannar vi igen, den här gången vid ett dagis längs huvudvägen mot kärnkraftverket. Dagiset tillhör den övergivna byn Kopachi. Det var mycket gripande att gå in i detta dagis och se alla leksaker och barnsängar stå kvar som om tiden stått stilla i 30 år. Det var både rörande och fantastiskt overkligt på samma gång. Vid dagiset fick vi se den första av flera radioaktiva hotspots (platser med förhöjd strålningsnivå) vi skulle komma att få se under dagen.
Alla bilder ovan från dagiset i den övergivna byn Kopachi som ligger mellan Tjernobyl och kärnkraftverket. Dagiset och ytterligare en byggnad är dom enda byggnader som finns kvar här. Efter evakuering av byn revs och begravdes resten av byggnaderna i jordmassor.
Nästa stopp i exkluderingszonen skulle ha varit vid reaktor 4 men Daria, vår guide, fick en annan idé. Vi svänger av huvudvägen in på en smal delvis asfalterad skogsväg som naturen inkräktar på från alla håll. Det visar sig att vi är på väg till Duga-1, även kallad The Russian Woodpecker. Det handlar om ett OTH-försvarssystem (OTH=over the horizon) som skulle användas som varningssystem mot raketattacker riktade mot Sovjetunionen under det kalla kriget. Anläggningen var i bruk mellan 1976 och 1989. Ljudet som genererades var ett repetitivt knackljud på 10 Hz, därav smeknamnet The Russian Woodpecker. Detta drag av Daria var helt oväntat för mig, dessutom visste jag inget om dessa jätteantenner innan idag! Plötsligt stannar minibussen mitt inne i skogen och vi blir beordrade att ta med oss vatten för att klara av en promenad på minst en halvtimme i den nästan 40-gradiga värmen. Det visar sig att vi stannat bara en liten bit ifrån någon typ av checkpoint. Vår fantastiska guide Daria byter bara några ord med vakten och sedan passerar vi genom grinden till fots. Det tar inte lång stund förrän ett jättemonster av stål uppenbarar sig framför oss mitt i skogen. The Russian Woodpecker! Vi står precis vid ena änden till den högre av de två jätteantennerna och det är en massa äppelträd fulla av radioaktiva äpplen runt om oss. Dom ser väldigt goda ut men vi avstår alla från att provsmaka. Antennerna är två och verkligen gigantiska. Den lågfrekventa antennen har en höjd på närmare 150 meter och en längd på 500 meter och den högfrekventa antennen mäter 100 meter i höjd och 250 meter i längd! Dessa gigantiska konstruktioner står på rad efter varandra mitt i skogen bara några kilometer från kärnkraftverket i Tjernobyl. I början spekulerades det om att signalen som sändes ut skulle vara någon slags hjärntvätt av den Sovjetiska staten mot den egna befolkningen alternativt någon form av verktyg för att kontrollera vädret. Omvärlden listade dock ganska snabbt ut att det var ett försvarssystem. I och med kalla krigets slut stängdes anläggningen. Vid det laget hade man sedan länge insett att satelliter var ett mycket effektivare redskap då det gäller att upptäcka raketattacker. Snacka om dyr och onödig investering! Anläggningen står framöver inför två vägval. Antingen så behåller man den som ett monument över kalla kriget eller så river man ner den och återvinner all metall. Förmodligen så är det det senare som kommer att ske vilket innebär att det är lite extra speciellt att vara här idag.
Till gruppens stora glädje så visar det sig att den som vill får klättra upp till en höjd av fem våningar. Personligen vågade jag bara klättra två våningar längs den rostiga stålstegen, vilket var tillräckligt läskigt. Vår grupp består förutom av vår chaufför Igor och guiden Daria av en japan, en iranier, ett holländskt par, en australiensare samt en norrman och jag. I och med att vi är en så pass liten grupp så konstaterar Daria att vi kommer att hinna med lite mer saker än man vanligen hinner på en dagstur till Tjernobyl. Alla i gruppen jublar över detta faktum. Till slut visar det sig att bara hälften av gruppen vågar klättra på dessa läskiga stegar. Innan vi lämnar ”The Russian Woodpecker” går vi och kollar de fallfärdiga gamla byggnaderna som användes för att styra anläggningen.
Pipandet från geigermätaren tilltar och ljudet övergår mer och mer i ett ettrigt knattrande. Vi står utanför bilen en bit sydost om reaktor 4 vid en av kylvattenkanalerna. Reaktor 1, 2, 3 och 4 samt den nya överbyggnaden av stål ligger synliga en bit bort. Det som är närmast oss sett från platsen där vi står är dock de övergivna reaktorerna 5 och 6 som ej hann byggas färdigt innan katastrofen. Byggkranarna står fortfarande kvar sedan 1986. Känslan som infinner sig är märklig, nästan som om en filmscen utspelar sig framför ögonen. Förutom ljudet av geigermätaren är det en kompakt tystnad och någon sorts frid och lugn över platsen. Vi tar några foton och hoppar in i bilen igen. Vi åker till en av broarna som går över en av kanalerna för att se om vi får syn på de stora kattfiskarna som skall finnas i överflöd. Efter att en av grabbarna kastat ut lite bröd kommer plötsligt en jättefisk fram och snor den största biten mitt framför ögonen på ett stim med mindre fiskar. Vi var nöjda med att åtminstone ha fått sett denna stora kattfisk. Vi åker vidare igen. Stoppen är relativt korta med tanke på var vi nu befinner oss. Även om området runt reaktorerna är väldigt väl sanerat och strålningen därmed ligger på rätt låga nivåer vill man inte ta några onödiga risker. Riktar man däremot mätaren mot reaktor 4 så kommer man snabbt upp i 2-3 mikrosievert. Vi har nu kommit till platsen där man år 2006 upprättade ett monument till minne av Tjernobyl-katastrofen. Det är på denna plats man är som närmast reaktor 4 under hela dagsturen. Den enorma nya sarkofagen befinner sig bredvid och ser i dagsläget i stort sett färdig ut. Den är 257 meter bred, 162 meter lång och 108 meter hög. Med en vikt på 36000 ton ska den rullas över reaktor 4 med hjälp av en specialkonstruerad räls. Det är verkligen på tiden att sarkofagen kommer på plats, då den gamla börjat vittra sönder. 2013 blev läget ännu mer akut då en del av taket rasade in. Det franska företaget som bygger sarkofagen beslöt då att temporärt evakuera sin personal. 3000 personer jobbar på området idag, de flesta med den nya sarkofagen. Det var en otrolig känsla att komma så pass nära reaktor 4, samtidigt som vi alla nog någonstans innerst inne kände att vi inte ville dröja kvar för länge på platsen. Vi hade egentligen inget val då stoppet var satt till max tio minuter.
Alla bilder ovan från området alldeles vid kärnkraftverket i Tjernobyl. En av dagens höjdpunkter.
Det som väntade härnäst var den verkliga höjdpunkten på dagen. Pripyat, den sovjetiska mönsterstaden som byggdes 1970 och som kom att bebos av 50 000 människor. Här bodde alla som arbetade på kärnkraftverket. Sett över hela Sovjetunionen så hade de som bodde här relativt höga löner och en bra levnadsstandard. Staden evakuerades 24-48 timmar efter explosionen av reaktor 4. Efter ett kort stopp vid stadsskylten var vi snart framme i centrala Pripyat. Vi blev avsläppta på det forna torget mitt i Pripyat och fick gå omkring i en dryg timme innan vi blev hämtade med minibussen i en annan del av staden. Det blev besök på stadens teater, flera skolor, simhall, gymnastiksalar, fotbollsstadium, brandkår och polishus. En fullständigt utomjordisk upplevelse måste jag säga. Både absurd och spännande på samma gång. Pripyat hade en väldigt ung befolkning och bestod av en stor andel barn, vilket förklarar de många skolorna i staden. För mig kommer Pripyat att etsa sig fast i minnet för alltid, den saken är klar. Jag fick en sista önskan uppfylld innan vi lämnade Pripyat. Jag ville att chauffören skulle skjutsa oss till en byggnad som jag bara hade sett på bild innan dagens resa. Ett hyreshus med ett sovjetemblem på taket. Jag fick min önskan uppfylld efter att Daria hade pratat med chauffören. Det var lite svårt att fotografera emblemet då solen var precis bakom byggnaden. Resultatet av mitt fotograferingsförsök kan du se på de två sista bilderna här nedanför.
Alla bilder ovan är tagna i spökstaden Pripyat. Det är en helt unik upplevelse att promenera runt i staden.
Efter besöket i Pripyat blev det en väldigt sen lunch i Tjernobyl och ett besök på en minneslund för Tjernobyl-katastrofen. Minneslunden innehöll även andra kärnkraftsrelaterade katastrofer, bland annat Fukushima. Sedan bar det av tillbaka mot Kyiv. När vi passerade gränserna för 10- och 30-kilometerzonerna fick vi kolla strålningen på våra kläder och kroppar i maskiner. Varenda en av oss klarade båda kontrollerna. Väl ute ur zonen återkom mina tankar om barndomen och rädslan för den osynliga fienden i skog och mark. Jag älskade att vara ute i naturen och fiska under de här åren. Jag minns att jag undrade över om öringen fortfarande skulle gå att äta. Samtidigt så riktades mina tankar till dom människor som råkade leva på fel plats när katastrofen inträffade, samt den dryga halv miljon människor som var inblandade i saneringsarbetet de första åren efter katastrofen. För att inte tala om dom som offrade sina liv för att akut släcka bränderna i kraftverket.
Alla bilder ovan från staden Tjernobyl. Vilken dag detta har varit!
(26/7-16) Det har varit en riktigt rolig idag. Jag gjorde en egen dagstur till staden Tjernihiv. Jag satt uppe rätt så länge igår kväll bland annat för att försöka ta reda på var i Kyiv bussar och marshrutkas (minibussar) för Tjernihiv avgår. Det visade sig finnas många olika varianter på detta. Kyiv har många olika platser och busstationer vilket komplicerar det hela ytterligare. Jag bestämde mig för ett alternativ och gick och lade mig.
Jag hade beställt frukost till klockan 08.00 och väckarklockan var ställd på 07.00. När klockan var 08.20 och ingen frukost hade kommit ringde jag till receptionen. Det visade sig att det var någon annan person där än igår, och hon visste ingenting om min beställning. Jag gjorde en ny beställning och fick vänta ända till 08.45 innan frukosten kom. Lite irriterad var jag då jag hade många timmar i buss framför mig och ville komma iväg så tidigt som möjligt. Vid 09.tiden kom jag iväg. Först tog jag tunnelbanan från stationen där jag bor, Universytet, till station Chernihivska, där tanken var att jag skulle försöka hitta en buss till Tjernihiv. Jag hade lärt mig att känna igen Tjernihiv på kyrilliska men lyckades ändå inte hitta någon buss vid Chernihivska-stationen. Till slut lyckades jag få tag i en kille som kunde lite engelska. Det visade sig att bussarna till Tjernihiv avgick bakom hörnet från där jag stod. Jag gick dit och fick tag i en buss direkt. 80 Hryvnia kostade biljetten och resan tog dryga två timmar. Det var tvåfilig motorväg nästan hela vägen, vilket förvånade mig lite. Däremot så var beläggningen i ganska dåligt skick.
Tjernihiv är huvudstad i Tjernihiv oblast och har närmare 300 000 invånare. Staden ligger nära Belarus och relativt nära Ryssland. Tjernihiv är främst känt för sina fina kyrkor samt att det är en de äldsta städerna i Ukraina. Staden nämns för första gången år 907.
Bilder ovan från min dagstur till Tjernihiv.
(25/7-16) Idag har det inte hänt så mycket. Jag har flyttat till en annan lägenhet vilket tog mig ett par timmar då den inte var färdig att flytta in i på utsatt tid. Blev kompenserad med lunch för det. I övrigt har jag planerat för imorgon. Tanken är att jag skall åka och titta på staden Tjernihiv som ligger ungefär 14 mil nordost om Kyiv. Det sägs vara värt att åka dit på en dagstur.
Här i Kyiv debatteras det livligt om mordet på journalisten Pavel Sheremet. Mediebranschen här i Kyiv är i stor sorg och många är även arga för angreppet på det fria ordet. Ett 50-tal journalister har blivit mördade i Ukraina de senaste 15-20 åren. Det känns som att Ukraina påminner en hel del om Filippinerna i det här avseendet.
(24/7-16) Vädret var helt fantastiskt bra idag. Det gjorde att jag beslöt mig för att ta metron till Hydropark, ön i floden Dnepr, vid lunchtid. Det blev en riktigt bra dag med gott grillat kött för nästan inga pengar alls, samt möten med en massa intressanta människor. Jag befinner mig i ett land där det är få som behärskar engelska så pass bra att det går att föra en konversation. Trots detta så har jag träffat ett tiotal personer idag som kunnat riktigt bra engelska. Barnfamiljer, killgäng och ensamma tjejer. Det har varit snack om konsekvenserna av Tjernobyl som fortfarande skär djupa sår i samhället och människors psyke, trots att det i år är 30 år sedan olyckan inträffade. Samtal om livet och kriget i öster. En tjej som hade sin dotter med sig berättade om kriget i Donetsk. Hon hade flytt därifrån för att leva ensam i Kyiv med sin dotter på 6 år. Hon berättade om fasansfulla händelser från ett krig som pågår i detta nu i Donetsk-regionen. Hon var även mycket orolig för sin man som krigade vid fronten. Att som svensk få lyssna till såna här berättelser känns overkligt. Man känner sig minst sagt lyckligt lottad och tacksam att man ej har behövt få uppleva krig.
Det blev att jag spenderade i stort sett hela dagen i Hydropark. Jag skiftade strand ett par gånger, för att få känna på stränder med olika karaktär. Det har varit en helt fantastisk dag idag.
Bilder ovan från min dag på stränderna i Hydropark, Kyiv.
(23/7-16) När jag nu är i Kyiv igen så är det ett absolut måste för mig att besöka platsen för världens hittills värsta kärnkraftsolycka. Efter en research så kom jag fram till att det finns fem erkända företag som bedriver exkursioner till Tjernobyl. Det allra populäraste av dessa fem företag visade sig vara fullbokad i flera veckor framöver så det uteslöt jag direkt. Det företag som kom tvåa på popularitets-listan heter Solo East Travel. Jag bestämde mig för att ta en promenad till deras kontor och diskutera en dagstur med dom. Företagets kontor visade sig ligga på gatan jag bodde på vid mitt förra besök i staden. Efter en kvarts letande längs gatan var jag nära att ge upp. Av ren tur såg jag plötsligt en skylt en bit in ovanför en grind med företagets namn och logga. Väl inne på kontoret träffade jag Victor som sålde mig en dagstur ackompanjerat med bra information. Jag hade kunnat boka denna dagstur på företagets hemsida men ville inte betala med mitt kort på nätet den här gången. Priset för en dagstur ligger på drygt 1000 kronor. Jag är jätteglad att jag fick en plats en dag denna vecka med detta företag som ser ut att vara riktigt bra. Dom har referenser från bland annat CNN och Forbes att skryta med. Detta var min förmiddag i Kyiv idag.
Strax innan lunch fotodokumenterade jag även paradgatan Khreschatyk och självständighetstorget som kan ses på bilderna här nedanför.
Eftermiddagen spenderades bland annat med att åka ut till Babij Jar, platsen där det enligt officiella siffror avrättades 33 771 judar. Massakern skall ha ägt rum den 29-30 september 1941. Massakern har gått till historien som en av de grymmaste och mest välorganiserade. Platsen var i sig inte så mycket att se men jag tycker man kan åka dit för att hedra offren för denna ofattbara händelse. Det otroliga är att det fortfarande finns människor som förnekar att denna massaker ens inträffat.
Jag har gått mycket idag och fått se delar av Kyiv som jag inte såg förra gången jag var här. Imorgon hoppas jag kunna åka till ännu fler udda platser i Kyiv.
Dagens bildskörd från Kyiv ovan.
(22/7-16) Väckning 04.30 för att hinna med planet klockan 07.00 från Odessa till Kyiv. Taxin från hotellet i Odessa till flygplatsen beställde vi på hotellet och den kostade 85 hryvnia. Lite intressant att jämföra det med priset vi betalade i motsatt riktning, från flygplatsen till stadens centrum, för en dryg vecka sedan som kostade 400 hryvnia! Jag visste att det var ett överpris, men allt som oftast så är man för trött för att argumentera någon längre stund. Särskilt när man anländer sent på kvällen. Utanför flygplatsens entré fanns dessutom någon typ av officiell försäljning av taxibiljetter där en taxi in till centrum kostade 650 hryvnia! Ignorera den!
Min vän Pähr fortsatte till Stockholm efter mellanlandning i Kyiv medan jag stannade kvar i Kyiv. Jag avbokade Kyiv-Stockholm. Jag kommer åtminstone försöka få tillbaka flygskatten. Förhoppningarna är dock små om att få tillbaka något.
När jag satt på flygbussen (som för övrigt var riktigt bra och endast kostade 60 hryvnia) de fyra milen in till Kyiv och stirrade in i de väldiga ghetton av betong som omger staden, så tänkte jag att det nog är väldigt mycket fattigdom i det här landet. Det räcker med att titta på de senaste tio årens historia för att man ska förstå svårigheterna att få saker och ting att gå ihop. Landet drabbades väldigt hårt av finanskrisen och sedan kom till slut konflikten med Ryssland. 2014 var Ukraina tvungna att låta valutan flyta fritt och den har sedan dess fortsatt att falla. En hel del människor som har utländska lån drabbas extra hårt av den fallande valutan.
Det första jag gjorde efter att jag checkat in på mitt hotell i centrala Kyiv var att åka till stadens bästa resebyrå då det gäller dagsturer till Tjernobyl. Det visade sig att dom inte kan erbjuda plats för en dagstur förrän torsdag eller fredag nästa vecka. Eftersom det är en grej jag alltid velat göra så måste jag ta ett beslut om jag ska stanna här så länge.
Det andra jag gjorde var att leta upp den vitryska ambassaden för att se om jag kunde börja samla på mig lite information angående visumansökan. Eftersom klockan endast var runt 16-tiden när jag anlände till ambassaden så trodde jag att den skulle vara öppen, vilket den inte var. Lyckades få kontakt med säkerhetsvakten som visade sig kunna en hel del engelska. Jag fick lite tips angående visumansökan. På måndag förmiddag tänkte jag ta mig till ambassaden igen och kanske äntligen lämna in passet för en visumansökan till det ytterst spännande landet i Europa.
Båda dessa saker tar både tid och en hel del pengar i anspråk. Lyckas jag geonmföra båda är jag jättenöjd!
På temat Belarus kan jag berätta att en känd belarusisk journalist boendes i Kyiv blev mördad igår i Kyiv. Hans bil exploderade av en bilbomb i en korsning i centrala Kyiv och han dog senare av skadorna. Jag gissar på att motivet till dådet till 99 procents sannolikhet är att han öppet kritiserat den vitryska regimen.
I övrigt så är Kyiv en stad som i stort sett har allt en äventyrslysten person kan kräva. Mystik, gammal sovjetarkitektur, vänliga människor, massor av sevärdheter och till och med stränder i centrum vid floden Dnepr. Priserna på mat och boende är låga för en västeuropé, framför allt på grund av den devalverade valutan.