(13/9-17) Uppe klockan fyra för att hinna med min taxi som var bokad till 04.30. Eftersom det var så tidigt på morgonen så tog resan till flygplatsen endast 20 minuter då trafiken var minimal. Framme vid inrikesterminalen visade det sig att jag var den första personen på plats. Terminalen hade inte ens öppnat! Jag ville vara ute i god tid så att jag inte skulle missa flyget på grund av sen ankomst. Efter en stund anlände lite flygplatspersonal som öppnade huvudentrén till byggnaden. Sedan anlände flygbolagsanställda samt säkerhetspersonal. Efter säkerhetspersonalens ankomst fick jag som första resenär komma in i byggnaden. Direkt innanför entrén fick jag gå igenom säkerhetskontrollen precis som igår. Efter säkerhetskontrollen var passerad möttes jag av ett välbekant leende. Det var kvinnan som jobbade i incheckningen för Summit Air, hon som bokade om min biljett igår. Jag passade på att fråga henne vad hon trodde om dagens utsikter för flygen till Lukla. Då svarade hon att det ser mycket bättre ut idag än igår vädermässigt. Jag checkade in väskan och gick in avgångshallen och satte mig och tittade på en av skärmarna för departures. På översta raden lyste min flight och jag kände på mig mer och mer att detta skulle bli dagen då drömmen om Lukla skulle gå i uppfyllelse.
Bilder ovan från inrikesterminalen på Tribhuvan airport tidigt i morse, Katmandu.
Efter en stund var vänthallen i inrikesterminalen nästan helt fylld av hoppfulla och äventyrslystna resenärer. Åtminstone gällde det dom resenärer som hade Lukla som destination. Vädret på flygplatsen i Katmandu såg dock sämre ut än igår morse. Det betyder dock ingenting eftersom det är vädret på flygplatsen i Lukla som helt och hållet styr om flygningar blir inställda eller inte.
Precis som igår blev det plötsligt väldigt livat vid en av gaterna när plötsligt en flight annonseras för omedelbar avgång. Ett flightnummer som jag inte kunde höra ropades upp. När personen höjde rösten ett snäpp hörde jag tydligt: ”SMA401”. Till skillnad mot igår så var det nu mitt flightnummer som ropades upp! Gaten var nu öppen så det var bara att gå ut och sätta sig i bussen! Jag hade för ett ögonblick svårt att tro att jag äntligen var jag på väg mot Lukla!
Den lilla rädsla jag kände inför denna flygning hemma i Sverige var nu som bortblåst. Jag kände mig helt lugn när jag gick ombord på det lilla tjeckisk-tillverkade planet av modell Let L-410 Turbolet. Detta trots att jag haft kraftiga problem med flygrädsla de senaste åren.
Flygningen var trevlig och jag satt dessutom på rätt sida för att få en skymt av den majestätiska bergskedjan i norr. Tyvärr var utsikten inte den bästa idag på grund av det var lite molnigt väder. Landningen var inte alls så otrevlig som jag hade hört innan. Det som kändes mer överväldigande vid landningen var att jag äntligen skulle bli utsläppt på tröskeln till Himalayas fantastiska bergstoppar. En otrolig känsla. Jag hade uppriktigt sagt svårt att hålla tillbaka tårarna när jag gick av planet på Tenzing-Hillary airport.
Efter några selfies vid flygplatsen och lite omorganisering i ryggsäcken så var jag redo för min första trekking-dag i Himalaya. Men först blev det att titta på några plan som landade och startade på den världsberömda flygplatsen. Sedan blev det en lugn promenad genom Lukla och registrering av TIMS-kortet på den militära checkpointen alldeles innan Pasang Lhamo Memorial Gate som uppfördes till minnet av den första nepalesiska kvinnan att bestiga Mount Everest. Hon nådde toppen den 22 april 1993 i perfekt väder. Tyvärr så dog hon på vägen ner sedan vädret slagit om och blivit väldigt dåligt.
Före mig vid checkpointen var det bara ett yngre par från Österrike så det gick relativt snabbt. Paret var på väg till Island Peak som första mål med trekken. Jag fick en fråga av polisen i checkpointen om jag hade någon guide vilket gjorde mig lite ställd. Jag svarade av bara farten att jag eventuellt skulle möta upp en guide i Namche Bazaar. Man vet ju aldrig om det införts regler att man inte får vandra utan guide. Det var någon sorts vit lögn jag kom upp med i mitt svar. Efter en kort stunds inspektion av mitt pass och mitt TIMS-kort var jag äntligen på väg in i Sagarmatha National Park!
Bilder ovan från takeoff i Katmandu, flighten till Lukla, ankomsten till Lukla och de första stegen genom Lukla från Tenzing-Hillary airport fram till starten på trekken vid Pasang Lhamo Memorial Gate.
Planen för dagen var att åtminstone nå Phakding som ligger 9 kilometer från Lukla på en höjd kring 2600 meter. Phakding är det vanligaste stoppet första dagen. Lukla ligger på 2840 meter så man får en relativt enkel inledande vandring nedför denna första sträcka. Jag åt min första måltid, en dal bhat, mellan Lukla och Phakding hos en liten familj. Dom verkade mycket tacksamma över mitt besök. De flesta vandrare stannar nog inte på ett sånt här litet ställe. Särskilt inte vandrare i grupp. När jag nådde Phakding åt jag lite soppa och under måltiden bestämde jag mig för att fortsätta till Monjo på 2835 meter för att övernatta där. Hade Monjo legat högre hade jag definitivt stannat för natten i Phakding. Jag tog lite inspiration av det österrikiska paret som också hade Monjo som mål idag.
Bilderna ovan togs under trekken mellan Lukla och Monjo.
När jag kom fram till Monjo som ligger ungefär samma höjd som Lukla så var jag rätt slut och genomblöt av svett. Men jag mådde oförskämt bra och vädret hade varit bra hela tiden. Det hade inte varit helklart, men växlande molnighet. Bra vandringsväder. Enligt min klocka hade jag vandrat i närmare sex timmar inklusive stopp. Sträckan för dagen landade på strax över 15 kilometer. Jag tog in på första bästa lodge i Monjo. Mitt första boende denna trek heter Sherpa Lodge. Jag tror jag är den enda som bor på denna lodge. Jag gillade Monjo direkt redan vid ankomsten. En jättemysig liten by omgiven av vacker natur och trevligt folk som driver lodgerna. En sak som slår mig efter att jag ätit middag är att jag inte har ont ovanför utsida fotknöl på höger fot. Jag hade kraftig smärta där varje gång jag vandrade med mina nya Meindl-kängor hemma i Sverige. Detta stora orosmoment jag hade inför resan verkar nu vara som bortblåst! Om jag eventuellt får problem med kängorna så har jag ett par trail-skor som backup med mig också, vilket är ett måste även om det adderar till vikten jag måste släpa på.
Efter middagen umgicks jag med en japan i sextioårsåldern och hans sherpa-guide. Verkligen trevliga människor! Dom kom till Lukla med samma plan som mig. Dom hade anlänt till Monjo en stund efter mig och tagit in på en grann-lodge till min. För mig var det oerhört mycket värt att få utbyta information med sherpa-guiden då jag tar ett eget helhetsansvar på min trek. Jag har ju varken porter eller guide. Det blev sängdags vid 21-tiden efter en helt fantastisk dag, en dag då precis allt har gått min väg. Trots att det har varit lite jobbigt rent fysiskt idag så känns det som att den mentala biten är på topp. Det finns en enorm hunger på mer äventyr just nu! Det är dags att trekka i höga Himalaya. Det är nästan lite svårt att greppa!
Bilder ovan från Monjo där jag sov min första natt på EBC-trekken.