3 - Thailand och Burma 2006

Yangon, Burma (del 1)

(7/7-06) Det är fredag förmiddag den 7 juli när jag skriver detta. Har precis vaknat upp och ätit frukost på hotellet.

I förrgår kväll, min första kväll i huvudstaden, gick jag omkring i Yangon ganska länge och kollade in stadens kvälls- och nattliv. Det är inte som Bangkok om man säger så. Det finns diskotek och barer men de är för det mesta förlagda till några få lyxhotell. Runt klockan 23.00 är staden helt död! Staden är också väldigt mörk och ibland så försvinner strömmen i flera timmar. De affärer som har råd med generatorer kan driva sin verksamhet vidare och resten får helt enkelt slå igen. Jag misstänker att det är militärjuntan som slår av strömmen godtyckligt, även om jag inte kan vara säker på det. Har snackat om det med några burmeser men har inte fått något bra svar. Det är bara på kvällarna det är så här. Det var likadant igår kväll och även den första kvällen. Det är så pass mörkt att man riskerar att göra sig illa till och med när man går till fots längs stadens gator som är fulla av stora potthål. Gatorna är oftast belagda men många av dem är i mycket dåligt skick. Utöver det är det mycket översvämningar längs gatorna denna årstid. Jag kör med paraply vilket verkligen behövs!

Igår, torsdagen den 6 juli, hade jag en totalt fullspäckad dag. Gick upp klockan 07.00 för att ge mig själv en rimlig chans att hinna med allting! Fram till lunch så gjorde jag den walking tour som finns i Lonely Planet. Det var väl hyfsat bra. Sista anhalten på den var Scott Market eller Bogyoke Aung San Market, vilket är Yangons största marknad med mer än 200 affärer. Där blev det lunch och sedan var det dags för den största av alla sevärdheter i Yangon, Schwedagon Paya. Tog en taxi dit från marknaden. Inträdesavgiften ligger på 5 USD och går precis som alla andra inträdesavgifter runt om i landet rakt in i juntans fickor. Burmesiska medborgare betalar inget inträde. Det är det här som är ett av många argument hos de som förespråkar att man inte borde åka till detta land som turist. Säg att en backpacker spenderar 200 USD på en två veckors tripp till Burma. Räknar man in visumavgifter och flygplatsskatter så uppskattar man att det av dessa 200 USD i snitt går 65 USD till juntan. Detta förutsätter att man inte bor på hotell som ägs av juntan!

Efter lunch så kom den stora höjdpunkten. Hoppade av taxin utanför Schwedagon Paya och vem möter jag där? Min amerikanske vän Brad! Han var precis på väg in så vi slog följe direkt. Vilken fantastisk tajming. Jag fick dessutom chansen att visa att jag inte hade glömt att jag var skyldig honom 2 USD.

Schwedagon Paya är helt fantastiskt med en massa stupor och Buddha-statyer. Det är så stort och så mycket att se på området att man stundtals är alldeles förvirrad. Man måste nästan gå med kartan i näven hela tiden och läsa om varje liten detalj i Lonely Planet om man vill få ut så mycket som möjligt av stället. Vi blev dock lätt irriterade på kartan i Lonely Planet som verkade direkt felaktig i många fall. Efter att vi var klara med Schwedagon Paya gick vi till en av stadens sjöar och käkade på en restaurang som Lonely Planet omnämner som The Author’s choice. Maten var verkligen väldigt bra och lite dyrare än på en vanlig burmesisk restaurant. Detta var mitt första mål riktig burmesisk mat. Tog dessutom tillfället i akt att testa det inhemska ölet som kostar under en dollar för en flaska på 640 ml. Ölet var bra. Sedan var det dags att gå hem. Amerikanen är precis som mig i ett avseende. Han är ej rädd för att gå långa sträckor så vi började gå hem tillsammans. Vi lärde känna varann rätt så bra under dagen och han verkar vara en mycket trevlig människa. När vi skulle skiljas så försökte han övertala mig att följa med honom på till The Golden Rock 5 timmar med buss öster om Yangon. Han förklarade att han tyckte att vi borde resa tillsammans hela tiden i Burma. Särskilt för att kapa kostnader och även för att vi förmodligen inte skulle träffa många andra västerlänningar i landet. Det kan han säkert ha rätt i, men jag avböjde vänligt förslaget och sa till honom att jag inte bestämt mig vilken rutt jag skulle ta ännu, plus att det finns en avgörande skillnad på våra resor i landet. Han har tre veckor i landet och jag har två. Jag ångrar mig lite idag att jag inte gick med på det, samtidigt som det finns stora fördelar med att vara ensam. En av de saker jag ser som allra viktigast är mötena med lokalbefolkningen som blir annorlunda om man kommer ensam. När vi skildes åt sa jag till honom att ”I am pretty sure we will bump into each other again at some point in the country” och han nickade och vi sa hej då. Amerikanen såg lite besviken ut. Det sköna med amerikaner är att man kan ha ett bra socialt umgänge med dem allt som oftast, om man nu skall generalisera. Han hatade precis som mig Bush också, vilket innebar att vi hade många gemensamma åsikter.

Jag måste lämna Yangon idag för att inte förlora tempo. Jag har avverkat det mesta i staden nu så det har verkligen gått bra. Dessutom så kommer jag att komma tillbaka hit en eller kanske till och med två gånger till innan jag lämnar landet. Vädret har inte varit bra under tiden jag har varit här. Antingen så duggregnar det, eller så forsar det ner regn. Turligt nog så var det mulet med endast lite duggregn då och då när vi var på Schwedagon Paya.

När jag skriver detta så skall förhoppningsvis en eller flera Burmeser jobba åt mig mig för att hitta en bussbiljett till en buss som skall avgå ca 16.30 med destination Mandalay. Det kommer att bli en mycket, mycket tuff resa. Lonely Planet säger att den 695 km långa bussresan kan ta allt mellan 12 och 15 timmar! Jag hoppas att jag klarar av det. Det kommer säkert krävas en viss tid av återhämtning där uppe i Mandalay efteråt. Vad jag kan se så ligger Mandalay kring 22:a breddgraden vilket är ganska långt norrut för min del. Själva Mandalay ska inte vara så mycket för världen, men staden är ett avstamp för vidare resa till bland annat Bagan som verkar vara ett underverk i klass med Angkor Wat i Kambodja. Mandalay är Burmas näst största stad med ungefär 800 000 invånare så det finns säkert något av intresse.

Nu är det dags att förbereda sig för den långa hemska nattbussen! Jag har haft huvudvärk sedan igår kväll. Hoppas att det inte är något allvarligt. Jag kommer att försöka hitta internet åtminstone var tredje dag, fast det kanske inte ens finns något internet utanför Yangon. Är lite förvånad att det ens finns internet överhuvudtaget. Det går dock väldigt segt! Noterbart är även att hotmail, yahoo och gmail är blockerade av juntan! Dessa tre ses alltså som hot av den sittande regimen! Sitter man på ett statsägt internetcafé så kan man överhuvudtaget inte komma åt dessa webbsajter. Sitter man på ett privat internetcafé så har jag sett att de kör något man kallar bypassing service, vilket är en java-applikation som går via en tysk server som gör att man kan komma åt blockerade adresser ute på internet! Detta tar dock mycket lång tid och det är inte värt att ödsla tid på det enligt min mening. Med andra ord så kommer jag inte att kolla min mejl under min tid i Burma. Man får även uppge passnummer och skriva på ett papper att man inte skall göra något olagligt inne på caféet i samband med att man bokar en dator! Det gäller endast statsägda ställen.

Ni därhemma kanske kan be till Buddha att jag är framme i Mandalay välbehållen i morgon bitti runt 8-tiden lokal tid! Det är vad jag gjort själv i alla fall! Vi hörs i nästa inlägg.
Stefan, Schwedagon Paya, Yangon.
Inne i det makalösa Schwedagon Paya i Yangon. Fotot är taget av amerikanen Brad 47, från Los Angeles.

Min polare Brad från Los Angeles, Schwedagon Paya, Yangon.
Här har vi Brad, 47. Hoppas han godkänner att jag lägger upp en bild på honom på min webbsida. Brad är en mycket berest man som har mycket att berätta. Han börjar närma sig 100 besökta länder. När bilden togs var vi mitt uppe i en diskussion angående hur vi bäst skulle se Schwedagon Paya, med god hjälp av Lonely Planet Burma-boken som underlag.

Schwedagon Paya, Yangon.
Templen är förgyllda med bladguld! Mycket pengar blir det! Samtidigt lever stora delar av befolkningen på svältgränsen.

Schwedagon Paya-templet, Yangon.
Schwedagon Paya-templet. 98 meter högt!


(5/7-06) Nu är jag inne i Burma. Det känns bra att äntligen vara här! Efter en ganska lättsam flygresa på en timme med en avslutande vacker vy över Yangon tog jag slutligen mark i det slutna landet. Rent praktiskt så får man ställa tillbaka klockan en halvtimme om man jämför med Thailändsk tid. Rent känslomässigt så känns det som att man har ställt tillbaka tiden kanske 15-20 år! Jag gick upp tidigt i morse, klockan 06.00 så jag är rätt så trött nu. Även om flygresan bara tar en timme mellan de båda länderna så tar det en hel dag och en massa energi innan man har ställt om sig. Träffade amerikanen Brad på flygplatsen i Bangkok. Vi följdes genom immigrationen som gick smidigt och snabbt. Dock tog det lite längre för honom än för mig att komma igenom pass- och visumkontrollen. Är man svensk så är man! I övrigt så var vi de enda västerlänningarna på planet hit. Ganska enastående bara det! Väl ute ur flygplatsterminalen var det horder med taxifolk som ville ha oss med i sina bilar. Alla slogs om oss! Vi valde en som såg bra ut och enligt Lonely Planet så skulle det kosta 3 USD att åka vart som helst inom staden. Man kan säga att det är ca 10 km från flygplatsen till downtown Yangon. Taxin vi hoppade in i ville ha 4 USD vilket blir 2 USD per skalle. Ingen förmögenhet direkt. På flygplatsen i Bangkok och under flygresan till Burma så hade vi planerat var vi skulle åka någonstans, med andra ord till vilket hotell vi ville bli körda. Vi valde något som hette White House Hotel som enligt boken skulle ha rum för 5 USD per natt. Detta visade sig stämma. Jag tyckte stället var skitigt och dessutom var det delad toalett som gällde för rummen som kostade 5 USD per natt. Amerikanen gav precis som mig upp tanken på att bo på White House Hotel i samband med att taxichauffören, som väntat på oss utanför, föreslog något annat. Det stället låg bara några meter ifrån det första och hade liknande priser, 5-10 USD per natt. Amerikanen föll direkt för det, men jag var fortfarande skeptisk. Jag vill att det skall vara rent, sedan om det är lite spartanskt så gör det mig mindre. Således så blev amerikanen kvar där och jag bestämde mig för att leta vidare till fots. Jag hade läst nånstans att om man bara gick upp till medelklassnivå på hotellen, vilket i Burma motsvarar prisklassen 10-50 USD så skulle man få mycket mer valuta för pengarna. Detta nämnde jag också för amerikanen, men han verkade bara vilja ha ett rum nu. Vi beslöt oss för att träffas runt 17-tiden. Vi skildes åt och han betalade taxin på 4 USD. Jag hade bara 100-dollarsedlar så jag bad att få vara skyldig honom 2 USD. Några Kyat hade vi inte växlat, plus att taxi chauffören ville ha betalning i dollar. Det var helt enligt plan att inte växla ute på flygplatsen där kursen är extremt dålig. Det är riktigt lustigt att se hur växlingskontoren inte har några kunder alls på flygplatsen, förutom någon enstaka turist som inte har den informationen vi hade. Jag gick vidare till ett hotell som jag hade hittat igår kväll i Lonely Planet. Det var lite längre än jag trodde plus att det började vräka ner regn efter halva etappen. Då menar jag vräka ner, som det bara kan göra i tropikerna. Jag tog skydd under ett tak där jag hade turen att få träffa tre poliser som hade någon form av kontroll på bussar som passerade. Det sysselsatte mig när jag stod och väntade ut regnet. Lustigt nog så såg det ut som att de bara blåste i en visselpipa och stannade varje buss som passerade och utfärdade någon form av böter till varje. Mycket märkligt minst sagt. När regnet avtog så gick jag vidare till hotell Ocean Pearl Inn. Det visade sig vara ett kliniskt rent och endast tre år gammalt hotell, precis som Lonely Planet hade skrivit. 10 USD per natt, med balkong. Jag kom in till Burma med 1200 USD i cash på fickan. I 100-dollarsedlar. De ville att jag skulle betala första natten förskott vilket man oftast brukar göra. När jag la fram en hundradollarsedel tog det stopp direkt. Ingen växel. Personalen skrattade bara och sa: Later. De är enormt vänliga och frågar hela tiden om man behöver hjälp med något, öppnar dörrar, samt vill veta mer om Sverige. Man möts av en oerhörd nyfikenhet här. Det gäller särskilt vid de tillfällen när man är ensam med någon, lite mer privat så att säga. Ute på gatan så pratar folk ogärna med en sådär helt apropå. De verkar lite blyga och samtidigt så ser man att det finns något annat i deras ansikte, som kan tyda på att det finns civilklädda personer som är lejda av militärjuntan som kan se om de har något gemensamt med en utlänning. Jag kanske överdriver det hela men det känns som att det är något väldigt annorlunda redan första timmarna, i relationen med människorna här. En känsla jag aldrig haft i något land jag varit i tidigare. Det som är helt tydligt är att de är glada att det kommer utlänningar hit. Det känns bra. Hur som helst så gick jag och växlade pengar för en timme sedan. Gick på hotellet som jag hade fått tips om. Fick en kurs på 1275 Kyat per USD. Problemet var att jag inte fick in sedelbuntarna i fickan! Idiotiskt nog hade jag dessutom inte mitt moneybelt med mig. Det låg kvar på hotellrummet. Växlade in 200 USD vilket gav mig 255 stycken 1000-Kyatsedlar! 1000 Kyat-sedeln är den största valören här vilket gör att att 255 sådana blir en rejält tjock bunt! Formatet på sedlarna är stort också. Utvägen blev att ta pengarna i en påse som jag stoppade innanför tröjan. Har precis ätit och nu skall de stänga det här internetcaféet som ligger precis bredvid mitt hotell! Ett av få internetcaféer i den här staden! Vi hörs igen kanske redan imorgon! En otroligt spännande kväll väntar!
Min första boning i Burma, Ocean Pearl Inn i Yangon. Bra valuta för tio dollar natten.
Gatuscen i centrala Yangon.
Gatuscen i centrala Yangon.
Förföljd av en liten tiggarpojke i centrala Yangon. Jag blev till slut tvungen att säga åt honom att sluta förfölja mig, tråkigt nog. Ger man, uppmanar man bara till fortsatt tiggeri och missad skolgång. Men det är alltid svårt att vara kall och avvisande mot tiggande barn.
En bunt med Kyat efter växling av 200 USD på svarta marknaden. Bunten med pengar var så pass tjock att jag hade svårigheter att frakta den tillbaka till hotellet!
Lite bilder ovan från en mycket spännande första dag i Burma. Jag har inte sett till några utlänningar förutom amerikanen Brad då som anlände till landet med samma flyg som mig. Det är en enorm skillnad på antal turister per år här jämfört med Thailand! Ovanpå det är det lågsäsong och regnperiod.

Skriv en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »