3 - Burma och Thailand 2006

Yangon, Burma (del 1)

(7/7-06) Det är fredag förmiddag den 7 Juli. Har precis vaknat upp och ätit frukost på mitt hotell.

I förrgår kväll den 5 Juli, första kvällen i huvudstaden, så gick jag omkring i Yangon ganska länge och kollade stadens kvälls- och nattliv. Det är inte som Bangkok om man säger så. Det finns väl typ diskotek och barer men de är för det mesta förlagda till några få lyxhotell. Runt klockan 23.00 så är det helt dött! Staden är också väldigt mörk och ibland så försvinner strömmen i flera timmar. De affärer som har råd med generatorer kan driva sin verksamhet trots detta och de andra får helt enkelt slå igen. Jag misstänker att det är militärjuntan som slår av strömmen godtyckligt, fast jag är inte säker på det. Har snackat om det med några burmeser men har inte fått något bra svar. Det är bara på kvällarna det är så här. Det var likadant igår kväll som den första kvällen. Det är så pass mörkt att man riskerar att göra sig illa när man går till fots längs de dåliga gatorna i staden. Många potthål. Gatorna är belagda men många av dem är i mycket dåligt skick. Sedan så är det mycket översvämningar längs gatorna just nu. Jag kör med paraply vilket verkligen behövs!

Igår torsdagen den 6 Juli hade jag en totalt fullspäckad dag. Gick upp klockan 07.00 för att hinna med allting! Fram till lunch så gjorde jag en ”walking tour” som finns i Lonely Planet. Det var väl hyfsat bra. Sista anhalten på den var Scott Market  eller Bogyoke Aung San Market, vilket är Yangon största marknad med mer än 200 affärer. Där blev det lunch och sedan var det dags den största av alla sevärdheter i Yangon, Schwedagon Paya. Tog en taxi dit från marknaden. Inträdesavgiften ligger på 5 USD och går precis som alla andra inträdesavgifter runt om i landet rakt in i juntans fickor. Burmesiska medborgare betalar inget inträde. Det är det som är ett av många argument hos de som förespråkar att man inte borde åka hit. Säg att en backpacker spenderar 200 USD på en två veckors tripp till Burma. Räknar man in visumavgifter och flygplatsskatter så uppskattar man att det i snitt går 65 USD av dessa 200 USD till juntan. Detta förutsatt att man inte bor på hotell ägda av juntan! Ok, efter lunch så kom den stora höjdpunkten. Hoppade av taxin utanför Schwedagon Paya och vem möter jag där? Min Amerikanske vän Brad! Han var precis på väg in så vi slog följe direkt. Fick dessutom en chans att visa att jag inte hade glömt att jag var skyldig honom 2 USD. Schwedagon Paya är helt fantastiskt med en massa stupor och buddhor. Det är så stort och mycket att se på området så man blir alldeles förvirrad. Man måste nästan gå med kartan i näven hela tiden och läsa om varje liten detalj i Lonely Planet för att få ut så mycket som möjligt av stället. Vi blev dock lätt irriterade på kartan i Lonely Planet som verkade felaktig i många fall. Efter att vi var klara med Schwedagon Paya gick till en av stadens sjöar och käkade på en restaurang som Lonely Planet omnämner som ”The Author’s choice”. Maten var väldigt bra och lite dyrare än på en vanlig burmesisk restaurant. Detta var mitt första mål riktig burmesisk mat. Tog dessutom tillfället i akt att testa det inhemska ölet som kostar under en dollar för en flaska på 640 ml. Ölet var bra. Sedan var det dags att gå hem. Amerikanen är precis som mig, ej rädd för att gå långa sträckor så vi började gå hem. Vi lärde känna varann rätt så bra under dagen och han verkar vara en mycket trevlig människa. När vi skulle skiljas så försökte han övertala mig att följa med honom på till ”The Golden Rock” 5 timmar med buss öster om Yangon. Han förklarade att han tyckte att vi borde resa tillsammans hela tiden i Burma, särskilt för att kapa kostnader och även för att vi förmodligen inte skulle träffa många andra västerlänningar i landet. Det kan han ha rätt i, men jag avböjde vänligt och sa till honom att jag inte bestämt för min rutt ännu, plus att det finns en skillnad i våra tripper. Han har 3 veckor här i landet och jag har 2 veckor. Jag ångrar mig lite idag att jag inte gick med på det, samtidigt som det finns stora fördelar med att vara ensam. En av de saker jag ser som allra vitkigast är mötena med lokalbefolkningen som blir annorlunda om man kommer ensam. När vi skildes åt sa jag till honom att ”I am pretty sure we will bump into each other again at some point in the country” och han nickade och vi sa hej då. Amerikanen såg lite besviken ut. Det sköna med amerikaner är att man kan ha ett bra socialt umgänge med dem allt som oftast, om man nu skall generalisera. Han hatade Bush också, vilket gjorde att vi hade många gemensamma åsikter.

Jag måste dra vidare idag för att inte förlora tempo. Yangon har jag avverkat det mesta i nu. Dessutom så kommer jag att komma tillbaka hit en eller kanske till och med två gånger till. Vädret har inte varit bra på hela tiden. Antingen så duggregnar det, eller så forsar det ner regn. Turligt nog så var det mulet med endast lite duggregn då och då när vi var på Schwedagon Paya.

När jag skriver detta så skall förhoppningsvis en eller flera Burmeser jobba åt mig mig för att hitta en bussbiljett till en buss som skall avgå ca 16.30 med destination Mandalay. Det kommer att bli en tuff, mycket tuff resa. Lonely Planet säger att den 695 km långa färden kan ta allt mellan 12 och 15 timmar! Jag hoppas man klarar av det. Det kommer säkert krävas en viss tid av återhämtning där uppe i Mandalay efteråt. Vad jag kan se så ligger Mandalay kring 22:a breddgraden vilket är ganska långt norrut för min del. Själva Mandalay ska inte vara så mycket för världen, men det är ett avstamp för bland annat Bagan som är ett underverk i klass med Angkor Wat i Kambodja. Mandalay är Burmas nästa största stad med ca 800 000 invånare. Nu är det dags att förbereda sig för den långa hemska nattbussen! Jag har huvudvärk sedan igår kväll. Hoppas på att det inte är något allvarligt. Jag kommer att försöka hitta internet åtminstone var tredje dag, fast det kanske inte ens finns något internet utanför Yangon. Är lite förvånad att det finns överhuvudtaget. Det går väldigt segt dock! Noterbart är även att hotmail, yahoo och gmail är blockerade av juntan! Dessa tre ses som hot av den sittande regimen alltså! Sitter man på ett statsägt internetcafé så kan man överhuvudtaget inte komma åt dessa. Sitter man på ett privat internetcafé så har jag sett att de kör något som kallas ”bypassing service”, vilket är en java-applikation som går via en tysk server som gör att man kan komma åt blockerade adresser ute på internet! Detta tar dock mycket lång tid och det är inte värt att ödsla tid på det. Med andra ord så kommer jag inte att kolla min mejl under min tid i Burma. Man får även uppge passnummer och skriva på ett papper att man inte skall göra något olagligt inne på caféet! Det gäller endast statsägda ställen.

Ni därhemma som har tid, kanske kan be till Buddha att jag kommer fram välbehållen i morgon bitti klockan 08.00 till Mandalay! Det är vad jag gjort själv i alla fall! Höres.
Schwedagon Paya, Yangon.
Inne i det makalösa Schwedagon Paya i Yangon. Fotot taget av Amerikanen Brad 47, från Los Angeles.

Min polare Brad från Los Angeles, Schwedagon Paya, Yangon.
Här har vi Brad, 47. Hoppas han godkänner att jag lägger upp bild på honom i min blogg. Brad var en mycket berest man som hade mycket att berätta. Han började närma sig 100 besökta länder när jag träffade honom. När bilden togs var vi mitt uppe i en diskussion angående hur vi bäst skulle se Schwedagon Paya, med god hjälp av Lonely Planet Burma boken som underlag.

Schwedagon Paya, Yangon.
Templen är förgyllda med bladguld! Mycket pengar blir det! Samtidigt lever stora delar av befolkningen på svältgränsen. ”For the greater good of god”?

Schwedagon Paya templet, Yangon.
Schwedagon Paya. 98 meter hög!


(5/7-06) Nu är jag inne i Burma. Det känns bra att äntligen vara här! Efter en ganska lättsam flygresa på en timme med en avslutande vacker vy över Yangon, så tog jag slutligen mark i det slutna landet. Rent praktiskt så får man ställa tillbaka klockan en halvtimme om man jämför med Thailändsk tid. Rent känslomässigt så känns det som att man har ställt tillbaka tiden kanske 15-20 år! Jag gick upp tidigt i morse, klockan 06.00 så jag är lite trött nu. Även om en flygresa bara tar en timme mellan de båda länderna så tar det en hel dag innan man har ställt om sig. Träffade amerikanen Brad på flyget. Vi följdes igenom immigrationen som gick smidigt och snabbt.  Dock tog det lite längre för honom än för mig att komma igenom pass- och visumkontrollen. Är man svensk så är man! I övrigt så var vi de enda västerlänningarna på planet hit, ganska enastående bara det! Väl ute ur flygplatsen så var det horder med taxifolk som ville ha oss med i sina bilar. Vi tog en och enligt Lonely Planet så skulle det kosta 3 USD att åka vart som helst inom staden. Man kan säga att det är ca 10 km från flygplatsen till downtown Yangon. Taxin vi hoppade in i ville ha 4 USD vilket blir 2 USD per skalle, ingen förmögenhet direkt. På flygplatsen i Bangkok och under flygresan till Burma så hade vi planerat var vi skulle åka någonstans, med andra ord till vilket hotell vi ville bli körda. Vi valde något som hette White House Hotel som skulle ha rum för 5 USD per natt, vilket det visade sig att de hade också. Fast jag tyckte det var skitigt och det var dessutom delad toalett i 5 USD rummen. Amerikanen gav precis som mig upp tanken på att bo på White House Hotel i samband med att taxi chauffören föreslog något annat, när han såg att jag blev villrådig. Det stället låg bara några meter ifrån och höll samma priser, 5-10 USD per natt. Amerikanen föll direkt för det, men jag var fortfarande skeptisk. Jag vill att det skall vara rent, sedan om det är lite spartanskt så gör det mig mindre. Således så blev amerikanen kvar där och jag bestämde mig för att leta vidare till fots. Jag hade läst att om man gick upp till medelklassnivå på hotellen vilket i Burma motsvarar prisklassen 10-50 USD så skulle man kunna få mycket mer valuta för pengarna, vilket jag också nämnde för Amerikanen. Vi beslöt oss för att träffas runt 17-tiden och så gick jag, medan han betalade taxin på 4 USD. Jag hade bara 100-dollarsedlar så jag bad att få vara skyldig honom 2 USD. Några Kyat hade vi inte växlat, plus att taxi chauffören ville ha betalning i dollar cash. Man ska heller inte växla till Kyat på flygplatsen där kursen är väldigt låg. Det är riktigt lustigt att se hur växlingskontoren inte har några kunder alls på flygplatsen, förutom någon enstaka turist som inte har den informationen vi hade. Jag gick vidare till ett hotell som jag hade hittat igår kväll i Lonely Planet. Det var lite längre än jag trodde plus att det började vräka ner regn efter halva etappen. Då menar jag vräka ner, som det bara kan göra i tropikerna. Jag tog skydd under ett tak där jag hade turen att få träffa tre poliser som hade någon form av kontroll på bussar som passerade. Det sysselsatte mig när jag stod och väntade ut regnet. Lustigt nog så såg det ut som att de bara blåste i en visselpipa och stannade varje buss som passerade och utfärdade någon form av böter till varje. Mycket märkligt minst sagt. När regnet avtog så gick jag vidare till mitt hotell, Ocean Pearl Inn. Det visade sig vara ett kliniskt rent och endast tre år gammalt hotell, precis som Lonely Planet hade skrivit. 10 USD per natt, med balkong. Jag kom in till Burma med 1200 USD i cash på fickan. I 100-dollarsedlar. De ville att jag skulle betala första natten förskott vilket man oftast brukar göra. När jag la fram en hundring så var det stopp, ingen växel. Personalen skrattade bara och sa ”later”. De är enormt vänliga, frågar hela tiden om man behöver hjälp med något, öppnar dörrar samt vill veta mer om Sverige. Man möts av en oerhörd nyfikenhet här. Det gäller särskilt vid de tillfällen när man är enskild med någon, lite mer privat så att säga. Ute på gatan så pratar folk ogärna med en sådär helt apropå. De verkar lite blyga och samtidigt så ser man att det finns något annat i deras ansikte, som kan tyda på att det finns civilklädda personer som är lejda av militärjuntan som kan se om de har något gemensamt med en utlänning. Jag kanske överdriver det hela men det känns som att det är något väldigt annorlunda redan första timmarna i relationen med människorna, en känsla jag aldrig haft i något land jag varit i tidigare. Det som är helt tydlig är att de är glada att det kommer utlänningar hit. Hur som helst så gick jag och växlade pengar för en timme sedan. Gick på hotellet som jag hade fått tips om. Fick en kurs på 1275 Kyat per USD. Problemet var att jag inte fick in sedelbuntarna i fickan! Idiotiskt nog så hade jag dessutom inte mitt moneybelt med mig, det låg kvar på hotellrummet. Växlade in 200 USD vilket gav mig 255 stycken 1000-Kyatsedlar! Det är den största valören här vilket gör att att 255 sådana blir en rejält tjock bunt! Formatet på sedlarna är stort också. Tog pengarna i en påse och stoppade dem innanför tröjan. Har precis ätit och nu skall de stänga det här internetcaféet som ligger precis bredvid mitt hotell! Ett av få internetcaféer i den här staden! Vi hörs kanske redan imorgon! En otroligt spännande kväll väntar!
Min första boning i Burma, Ocean Pearl Inn i Yangon. Bra valuta för tio dollar natten.
Gatuscen i centrala Yangon.
Gatuscen i centrala Yangon.
Förföljd av en liten tiggarpojke i centrala Yangon. Jag blev till slut tvungen att säga åt honom att sluta förfölja mig, tråkigt nog. Ger man, uppmanar man bara till fortsatt tiggeri och missad skolgång. Men det är alltid svårt att vara kall mot tiggande barn.
En bunt med Kyat efter växling av 200 USD på svarta marknaden. Bunten med pengar var så pass tjock att jag hade svårigheter att frakta den tillbaka till hotellet!
Lite bilder ovan från en mycket spännande första dag i Burma. Jag har inte sett till några utlänningar förutom amerikanen Brad då som anlände till landet med samma flyg som mig. Det är viss skillnad på antal turister per år här jämfört med exempelvis Thailand! Dessutom mitt i lågsäsong och regnperiod.

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »
Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.