(5/6-13) Jag vaknade efter en bra natts sömn och mår kanonbra här i Dili. Mår till och med bättre nu än innan jag började ta malariatabletterna även om jag inte tror att det har något med varandra att göra. Jag hade däremot en mardröm i natt, vilket skulle kunna ha med malariamedicineringen att göra!
Direkt efter frukost gick jag ända bort till västra sidan av Dili till den indonesiska ambassaden för att kolla exakt vad som krävs för att få visum. Jag stannade bara några minuter då jag snabbt kunde konstatera att kön var väldigt lång, plus att jag vet hur den indonesiska byråkratin fungerar. Jag bestämde mig för att helt skippa det här med att skaffa visum helt och hållet. Träffade på en tysk igår uppe vid jesusstayn som är här och hälsar på sin flickvän som jobbar för United Nations. Han berättade om historier där det tagit upp till tio dygn för en del att få visum. På Lonely planet forumet hittade jag en som skrivit: ”The concept of tourism to Indonesia seems alien to the people working at the Indonesian embassy in Dili”. Jag tycker det säger det mesta. Jag tog en taxi bort till området i närheten av mitt hotell där jag visste att det fanns en Merpati-agent. Efter lite funderande bestämde jag mig för resa tillbaka till Bali den 21 juni. Då har jag tagit hänsyn till mitt förråd av malariatabletter också. Jag kommer därmed att hoppa över Västtimor denna resa. Då slipper jag även den dagslånga resan mellan Dili och Kupang. Däremot så finns Flores med Komodo kvar i resplanen i mån av tid. Jag borde enkelt kunna flyga till Flores från Bali. Det känns väldigt bra att få det här utrett. Nu kan jag de närmsta två veckorna bara koncentrera mig på att göra det bästa av vistelsen här. Biljetten kostade bara 72 USD. Biljetten hit kostade 130 USD, nästan dubbelt så mycket! Det är dessutom samma flygbolag, Merpati.
Dagens aktiviteter har varit en flera timmars promenad i centrala Dili. Bland annat har jag besökt presidentpalatset. Träffat mycket ungdomar som kör gratis wifi i parken vid stranden. Jag satt med några och skulle hjälpa dem öppna facebookkonto och det var helt galet hur långsamt det gick. Det slutade med att vi inte kunde aktivera kontot, då vi inte kunde verfiera vårt eget konto. De ungdomar som har laptops är oftast de som pluggar på Computer Science-utbildningar. Jättesmå laptops av märkena HP och Acer nästan uteslutande. Man känner verkligen för dessa ungdomar som vill så mycket men inte ges några som helst förutsättningar. Deras hopp om en bättre framtid verkar vara oerhört stark. Efter allt elände så borde det väl bara kunna bli bättre nu framöver! Bilder nedan från idag.
Återigen en mycket trevlig dag i Östtimors huvudstad Dili. Den stora behållningen är som väntat folket som är oerhört trevliga. Det lugna tempot i staden är också mysigt. Det är lite småstadskänsla över Dili. Inga försäljare som förpestar tillvaron, förutom någon som på sin höjd vill sälja en kokosnöt för 1 dollar. Jag brukar dricka minst en sådan om dagen. En underbar och nyttig dryck i värmen!
(4/6-13) Uppdateringen ovan skrevs idag jag inte hittade något internetcafé förrän på morgonen idag. Det går väldigt långsamt och kostar 2 USD per timme på detta café. Det kan bli svårt att ladda upp bilder, då jag inte vill offra för mycket tid i ett internetcafé. Nu är jag redo att utforska Dili ännu mer samt besöka Indonesiska ambassaden som enligt rykten skall vara svåra att ha att göra med. den dag jag skall åka tillbaka till Indonesien måste jag ha ett visum ordnat om jag skall åka landvägen över gränsen, vilket är min grundplan. Blir det för mycket strul med detta återstår bara att flyga tillbaka till Bali tyvärr. De enda destinationer man kan flyga till från Östtimor är Darwin, Jakarta och Bali.
För en stund sedan tog jag min första malariatablett. Har inte sett en mygga ännu. Det är alltid lätt att lockas att inte ta malariamedicinering, men det kan man få ångra väldigt bittert. Nu är det dags för ny dag med helklart väder!
Kvällsuppdatering:
På förmiddagen blev det en promenad bort till Santa Cruz Cemetary, platsen för massakern av den Indonesiska militären den 12 november 1991. Kyrkogården blev en ikon för självständighetskampen. Det som gick fel ur indonesisk synvinkel den här gången var att världen blev uppmärksammand på det fruktansvärda som hände. Händelsen bevittnades och filmades av några utländska journalister som var på plats under demonstrationen och massakern.
En historiskt viktig plats i Dili. Santa Cruz cemetery ses om en av de stora vändpunkterna i landets kamp för självständighet. Runt 250 timoreser avrättades under en fredlig demonstration. Folk försökte fly genom den trånga utgången ut ur kyrkogården. De som inte lyckades avrättades var enkla måltavlor för militären.
Eftermiddagen blev helt perfekt med en promenad tur och retur hela vägen från centrala Dili ut till jesusstatyn. Det är otroligt vacka stränder bara några kilometer öster om centrala Dili. Jag hade räknat med att det skulle vara drygt 3 km enkel väg, men det var nog snarare 6-7 km. Jag hann tillbaka precis lagom till solnedgången. Kvällen spenderades som vanligt längs Dili waterfront där man enkelt kan träffa lokala människor, både unga och gamla.
En fantastisk dag i Dili upp till den 27 meter höga Cristo Rei. Statyn var en gåva från indonesiska regimen med Suharto i spetsen år 1996. 27 meter står för att Östtimor var den 27:e indonesiska provinsen. Inte ens detta smicker stoppade folket att fortsätta kämpa för sin självständighet!
(3/6-13) Det har varit en omvälvande dag. Min avgång från Balis flygplats var 11.20 enligt min biljett. Min plan var att åka ut med taxi runt 09.00. Det tar bara 15-20 minuter från Kuta till flygplatsen. Jag blev en kvart försenad och kom inte iväg förrän kring 09.15. Chauffören tyckte jag ändå jag var tidigt ute så han frågade efter betalningen på 60 000 Rupiah så han kunde stanna och tanka. Jag sa ja till det. När jag kliver in i avgångshallen står det att planet avgår 10.20 samt ”boarding”! Klockan var nu runt 09.50. Jag lyckas snabbt komma till incheckningen efter säkerhetskontrollen och jag verkade vara siste man dit. Då börjar Merpatis personal ifrågasätta min enkla biljett till Dili. Hur mycket pengar jag hade och om jag hade någon som hämtade mig på flygplatsen. På frågan om pengarna så sa jag att jag hade närmare en östimoreansk årslön i cash i dollar. Men det förstod han inte så jag sa att jag 1000 USD i cash. Det godtogs då han menade på att om jag blev tvingad att köpa en returbiljett i Dili så skulle den kosta runt 200 USD. Efter denna lilla försening bar det iväg springande till min gate, där dom väntade på mig. Inne på planet insåg jag att jag var den enda västerlänningen ombord och en mindre applåd bröt ut bland passagerarna. Detta var första gången i mitt liv jag råkat ut för att planet avgår tidigare än utsatt tid på biljetten.
Vid landningen i Dili hade jag förberett mig på ifrågasättande av min enkla biljett, men tänkte att det var säkert bara i Indonesien dom strulade med det här. Där fick jag rätt, det var inga som helst problem med immigrationen. Dessa herrar var bland de trevligaste immigrationstjänstemän jag överhuvudtaget träffat. Den vanliga känslan när man landar i ett nytt land började infinna sig precis när jag hämtat ut mitt bagage och börjar gå mot flygplatsens utgång.
Nicolao Lobato airport i Dili.
Utanför flygplatsen väntar som väntat ett antal gamla uttjänta Singapore-taxibilar. Jag visste att det skulle kosta 10 USD för den 6-7 km långa resa in till centrum, så bara därför säger jag 5 USD till en av de allra ihärdigaste gubbarna. Han säger 10 USD och jag säger nej till det och gå vidare. Sedan kommer han springande och skriker 8 USD. Jag accepterar och vi drar in mot Dili. Jag hade bestämt för ett hotell som heter Venture Hotel. Det visar sig vara ett trevligt litet ställe med rum som är som lika stora som en fängelsecell. Rummen är mycket rena och frukost ingår. Aircondition, varmt vatten i duschen och en väldig massa trevliga människor som driver stället. För 40 USD per natt får man inte mer i Dili. Det kan man tacka UN-folket för. Det borde bli mer konkurrens inom kort då de flesta av dem lämnade landet i början av året.
Eftermiddagen spenderades till att utforska centrala Dili till fots vilket var väldigt trevligt. Man märker att folk här inte haft någon lätt resa i livet. Man möts verkligen av leenden och nyfikenhet överallt. Staden är inte den vackraste jag sett, men upplevelsen av den överskuggar det mesta. Det är väldigt mycket småstad, men staden är utspridd över en stor yta. Igår kväll blev jag varse om landets utveckling när jag skulle gå på en längre promenadför att äta på en bättre restaurang, från östra Dili där jag bor till den västra delen. Sträckan rör sig om runt 3 km enkel. Det var lite Yangoon-känsla då allting var becksvart. Jag förbannade mig själv för att jag inte tog med mig ficklampan som blev kvar på rummet. Sammanfattningsvis blev detta en bra introduktionsdag i Östtimor. Lite bilder nedan.
Bilder från första dagen i Dili ovan.