31 - Nepal och Indien 2017

Lobuche, Nepal

(20/9-17) Acklimatiseringsdag i Lobuche idag. Det jag kan notera är att jag har känt av höjdsjuka dagen innan varje acklimatiseringsdag hittills. Så dessa dagar har verkligen kommit väl till pass även om denna dag inte var planerad innan. Detta är förmodligen den sista acklimatiseringsdagen innan försöket att ta sig upp till Everest Base Camp imorgon.

När jag satt och åt frukost var vädret nästan klart vilket gjorde att jag och Peng tog våra tallrikar och gick ut och satte oss på uteplatsen. Det skulle visa sig bli dagens höjdpunkt. Den fantastiska utsikten över Nuptse på 7861 meter från lodgens uteplats var obetalbar. Det är en otrolig känsla och stämning att bara sitta och ta in utsikten. Toppen på Nuptse är nästan 3000 meter högre än Lobuche! Vid denna tidpunkt under trekkingen börjar man få en förståelse för hur höga dessa berg är.

Bilder från Lobuche under och efter frukosten i morse.

Några timmar under dagen tog jag en kortare promenad upp till Italian Pyramid. Efter en kort bit upp längs leden mot Gorak Shep och Everest Base Camp kommer man till en korsning där man tar vänster. Sedan följer man leden en bit in i denna sidodal tills man kommer till Italian Pyramid som egentligen heter Ev-K2-CNR. Den konstruerades 1990 av bergsklättraren Agostino da Polenza och geologen Ardito Desio. Ardito Desio ledde den första expeditionen till K2. Italian Pyramid byggdes för att mäta höjden på K2 och Everest och används idag som en forskningsstation för studier av bland annat klimatförändringar. Till skillnad mot många byggnader i Lobuche klarade sig byggnaden mirakulöst helt oskadd i jordbävningen 2015. Byggnaden är belägen vid av Lobuche-glaciärens fot. Jag pratade med en person som är stationerad på forskningsstationen och han mätte även min syrehalt i blodet som uppgick till 80 % vid denna höjd (4970 meter).

Bilder ovan från dagens korta acklimatiseringstrek från Lobuche upp till Italian Pyramid.

När jag kom tillbaka till lodgen i Lobuche efter en trevlig lunch på restaurangen i Italian Pyramid träffade jag på Peng. Han hade bara slappat och laddat inför den stora dagen imorgon. Dagen när vi förhoppningsvis skall nå Everest Base Camp på ungefär 5360 meters höjd!


(19/9-17) Tiden i Dingboche har varit så otroligt fin och själavårdande. Lugnet man får av att vara här är omöjlig att beskriva. Naturen, mentaliteten hos människorna som bor här och tystnaden är fantastisk att få uppleva. Kvällstid får man ta del av god mat och den mysiga stämning som infinner i det kommunala utrymmet i lodgen där alla umgås som förr i tiden, utan en massa störande moment som tv, dator och smarta telefoner. Ett komplett paket för själslig rening pratar vi om. Plus en rejäl portion motion, frisk luft och tid att reflektera!

Peng och jag kom iväg väldigt tidigt och det var svårt att säga adjö till Mingma som önskade oss lycka till när vi vandrade iväg vid 06.30-tiden. Vandringen gick rakt norrut i riktning mot Dughla på 4620 meters höjd. Planen för idag var att först och främst ta oss till Dughla och där känna oss för om fortsättningen. Slut på ork, eventuell höjdsjuka eller något annat problem skulle definitivt resultera i övernattning i Dughla. Om vi inte såg några problem skulle vi pressa vidare upp mot Lobuche på 4910 meters höjd. Det skulle i så fall motsvara en altitude gain på 500 meter, vilket är lite för mycket på dessa höjder. Vi var medvetna om det men lika fullt beredda att ta risken.

Sträckan från Dingboche till Dughla kan göras på två sätt. Antingen går man ner till dalen via Pheriche och sedan därifrån upp till Dughla eller så går man upp direkt norrut från Dingboche över kammen ovanför byn och sedan vidare längs den relativt plana höjden ovanför och öster om Pheriche-dalen hela vägen till Dughla. Vi valde det senare alternativet. Höjden började kännas av rätt ordentligt för första gången under denna trek strax efter vi lämnat Dingboche. Det var vi båda överens om. Det var skönt att det inte var så brant sträckan upp till Dughla. Vädret var relativt mulet hela tiden fram till Dughla, vilket alltid är ett litet irritationsmoment då man vill se så mycket som möjligt av de omgivande majestätiska bergen under vandringen. Samtidigt måste ödmjukhet över vädrets makter hållas i främsta rummet när man befinner sig i dessa trakter. Det hade lika gärna kunnat vara storm och kraftig nederbörd vilket skulle omöjliggöra trekking helt och hållet. Man känner sig bra liten på dessa höjder när man har timmar kvar till nästa stopp och vädret ser lite osäkert ut. Idag var jag väldigt tacksam över mitt sällskap Peng. Det visade sig att vi håller ungefär samma tempo också, vilket underlättar en hel del. Jag går lite snabbare när jag är ensam vilket inte alls är någon fördel. Det är bara bra att mitt tempo dras ner lite.

Vi stannade i Dughla för en mycket välbehövlig vilopaus och åt lite soppa och drack te. Jag passade även på att rena två nya liter vatten. Trekken till Dughla hade gått bra på alla sätt och vis och vi kände oss båda väldigt pigga och fräscha. För första gången under denna trek fick jag lite regnstänk på mig. Min Haglöfs skaljacka kom väl till pass. Höjden har som jag tidigare nämnde haft en rätt så stor påverkan på oss idag, men inga symptom på höjdsjuka märktes i Dughla. Samtidigt visste jag att det tar några timmar efter att man nått en högre höjd innan symptom på höjdsjuka visar sig. Vi var hur som helst väldigt eniga om att vi skulle fortsätta vidare upp mot Lobuche idag.

Bilder ovan från sträckan mellan Dingboche och Dughla.

En bit in på eftermiddagen var vi framme i Lobuche på 4910 meters höjd. Vandringen hade tagit oss ganska precis 6 timmar inkluderat ett stopp i Dughla på ungefär en halvtimme. Den tyngsta delen idag var branten upp till Memorial Park från Dughla som är riktigt brant. I kombination med höjden kändes denna brant nästan outhärdlig och oändlig. Memorial Park uppe på toppen av branten är en minnespark för många av dom som har förlorat livet på Everest och andra toppar i regionen. Det finns en del stora, rejäla gravstenar och en del provisoriska högar av stenar. Jag upplevde denna plats som väldigt passande för att hedra minnet på dessa människor. Många av kropparna är fortfarande kvar uppe i bergen. Sträckan mellan Dingboche och Lobuche mätte jag upp till ungefär 11 kilometer. Vädret hade den andra halvan av trekken inte förbättrats något och förblev ganska mulet hela tiden. Vid ett flertal tillfällen såg det ut som att det skulle spricka upp men ganska snabbt mulnade det på igen.

Bilder ovan från sträckan mellan Dughla och Lobuche.

Både Peng och jag blev sedvanligt dåliga ett par timmar efter lunch. När det var dags för middag började jag bli riktigt orolig för Peng, då jag inte sett till honom sedan lunchen. Jag ville heller inte knacka på hans rumsdörr och riskera att väcka honom. Jag hann beställa och äta min middag innan han till slut dök upp vid 20-tiden. Jag blev glad över att se honom på benen. Jag fick tvinga i mig mina momos. Att tappa aptiten ser jag personligen som ett av de tydligare tecknen på höjdsjuka. Det är helt enkelt onormalt att inte vara hungrig efter en hel dags tuff vandring på dessa höjder! Peng berättade att han mått mycket dåligt men han hade i alla fall lyckats sova stora delar av dagen. Något som inte är det lättaste på denna höjd, och särskilt inte om man samtidigt lider av höjdsjuka. Vi stannade uppe någon timme till efter att Peng hade fått i sig lite mat och vi kände oss sämre och sämre båda två. Lite prat om att eventuellt inte lyckas fullfölja hela trekken dök till upp också. Då tyckte jag det var dags att gå till sängs. Det kan lätt bli lite negativt när man mår dåligt. Vi bestämde oss under pratstunden för att ta en acklimatiseringsdag i Lobuche imorgon. Den här gången är vi tvungna att ta en oplanerad acklimatiseringsdag.

Rummet är mycket litet, kallt och mörkt på Alpine Home & Restaurant. Jag får en känsla av att allt utom restaurangen och det kommunala utrymmet är ordentligt slitet. Det här är första platsen under hela min trek som jag upplevde att lodgen nästan kändes fullbelagd. Tidigare har jag varit nästan ensam på lodgerna.

Information på väggen inne på Alpine Home & Restaurant i Lobuche. Jag mådde inte bättre när jag tittade på denna tavla första gången i samband med att jag kände mig höjdsjuk!

Skriv en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »
Copy Protected by Chetan's WP-Copyprotect.